Fredens lagar

Kapitel 9

När jag öppnade ögonen, stod Dylan lutad över mig. Bredvid honom stod det två kvinnor i vita rockar och munskydd. Jag låg i ett rum (som jag trodde det var) fullt med grejer i. Det fanns stetoskop, och andra knasiga saker som man inte brukar ha i ett rum...

"Hur är det Ashlee?!", frågade den ena kvinnan mig.

"Va?", svarade jag.

Jag kände att det guppade till i det som jag trodde var rummet.

"Var är jag?", frågade jag desperat.

"Du är i en ambulans Ashlee", fick jag till svar av Dylan.

"Men varför?! Vad gör du här? Vad gör dem där här?!"

De två kvinnorna gick längst fram i ambulansen, till en som körde ambulansen. De förde ett skynke mellan mig, chauffören och de två kvinnorna. Det var bara jag och Dylan kvar i "rummet."

"Kan du förklara för mig vad jag gör här, och vad som har hänt? Snälla?", frågade jag Dylan. Han satte sig i ett säte bredvid mig och tog min hand. Han flätade ihop hans fingrar med mina. Hans händer var varma och lite svettiga.

"Okej", sa han och log. "Tydligen när du hade gått i skogen, så hade du svimmat av och fått någon sorts hjärnskakning. När du inte svarade på mitt sms blev jag orolig och började leta efter dig. När jag hade hittat dig trodde jag först att du sov. Men när jag inte fick kontakt med dig ringde jag en ambulans som kom och hämtade dig. Och det är därför vi sitter här just nu."

"Vet mamma om vad som har hänt?"

"Ja. Ambulans sköterskorna ringde din mamma och berättade allt. De sa att allt var okej, och att hon inte behövde oroa sig. Jag fick prata med henne och hon sa att hon tyvärr inte kunde komma ifrån jobbet uppe i Stockholm, och skulle höra av sig så snart det bara gick."

"Okej." Plötsligt slog tanken mig. Visste Jaden om detta? "Dylan?"

"Ja?"

"Vet Jaden om vad som har hänt?"

"Nej, varför skulle han göra det?"

"Fan. Då kanske Jaden är kvar helt ensam och undrar vart jag är!"

"Ashlee. Han klarar sig. Han sitter väl hemma i sitt hus nu. Du kan ringa han senare på sjukhuset."

"Ska jag till sjukhuset?!"

"Ja. Doktorn måste undersöka dig. Vila nu."

En av sköterskorna kom in i "rummet" igen och stack en spruta i min arm. Mina ögonlock blev tunga, och jag kunde inte hålla dem uppe mer. Jag slöt ögonen och somnade.

 När jag vaknade-igen, var jag inne i ett sjukhus rum, med benvita tapeter och en stor grön omatchande lampa.

"Hej igen", hörde jag någon säga. Jag hade hoppats på Jaden, men det var Dylan. Det sög verkligen att jag hade sagt som jag sa till Jaden. Jag ångrade mig verkligen.

"Hej", svarade jag honom.

"Doktorn har varit här inne och undersökt dig medan du sov. Han sa att du hade fått en lätt hjärnskakning men ändå en ganska farlig. Han ville att du skulle vara kvar här i några dagar till."

"Några dagar?! Han måste vara totalt tokig! Jag känner mig ju hur bra som helst! Varför kan jag inte åka hem nu?", sa jag upprört.

"Du kan bara inte", svarade Dylan.

"Mhm... Okej."

"Jag ska bara ner i kiosken som ligger här i kvarteret. Jag kommer så snabbt jag kan."

"Okej. Ses snart."

Dylan gick ut och stängde dörren efter sig. Jag passade på att smsa Jaden och höra var han var.

Ungefär 5 minuter efter jag hade skickat det knackade det på dörren.

"Kom in." Det var en sköterska i långt brunt hår.

"Du har besök."

"Okej. Släpp in dem."

"Han annars", rättade sköterska mig. Inte långt efter att sköterskan hade gått öppnades dörren igen.

In kom Jaden. Han hade sina slita jeans och en tajt t-shirt. I famnen hade han en bukett röda rosor. Jag försökte sätta mig upp. Men misslyckades. Alla mina slangar som satt fast i armarna hindrade mig.

"Hej", började han.

"Hej. Hur vet du att jag är här?"

"Jag bara vet det", sa han och log.

Jag kom att tänka på det jag hade sagt till honom i telefon när jag var så frustrerad.

"Det jag sa innan i telefon... Förlåt. Jag menade verkligen inte det. Jag gillar dig sjukt mycket och kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag var bara så jävla frustrerad. Kan du förlåta mig? Jag älskar verkligen dig. Och ingen annan lika mycket."

Han stängde dörren bakom sig och kom fram till sägen där jag låg. Han la rosorna på en stol som var bakom sängen. Han lutade sig över mig... Och kysste mig.

"Du är förlåten. Jag kommer alltid älska dig. Vad som än händer."

Precis när han hade sagt det kom Dylan in.

"Jag köpte lite...", hann han säga innan han fick syn på Jaden som satt bredvid mig vid sängen och höll min hand.

"Va fan gör du här?!", skrek Dylan.

"Håller Ashlee sällskap. Du då?", sa han lugnande.

"Du har för fan inte här att göra!"

"Okej, lugna dig kompis. Jag ska gå." Jaden gjorde en gest att han skulle ringa mig. Jag svarade genom att nicka på huvudet.

När Jaden hade gått och stängt dörren om sig, matade Dylan genast på med frågor.

"Kan du sluta?!", skrek jag till slut.

"Men vafan Ashlee?! Gillar du honom på något sätt eller? Betyder inte jag något mer för dig eller?, frågade han mig sårat.

"Klart du betyder något för mig. Du räddade mitt liv, Dylan. Men jag kan inte styra mina egna känslor. Klart jag gillar dig. Men inte lika mycket. Jag älskar Jaden mer, och det finns inget du kan göra åt det."

Det var ungefär så jag hade sagt till Jaden när vi hade bråkat. Men denna gången menade jag det. På ett annat sätt.

 "Okej, visst. Är det verkligen så du vill ha det så kan jag inte göra något åt det. Men glöm aldrig: Jag kommer aldrig sluta försöka vinna dig tillbaka."

- Kommentera gärna vad ni tycker