Fredens lagar

Kapitel 11 (sista)

Jag satte mig i bilen bredvid Jaden. Han startade motorn och körde iväg från sjukhusets parkering.

"Vart ska vi nu?", frågade jag.

"Jag har snokat i skolans arkiv, och har fått veta att ms Holly är ute på semester i England."

"Så då menar du att vi ska åka till England?", frågade jag hysteriskt.

"Japp! Jag har fixat biljetter och vi åker om några timmar."

"Guud, vad kul!"

"Vi är inte på semester, Ashlee. Vi är där för att leta upp ms Holly och få slut på henne."

"Ja, jag vet. Men det verkar ändå spännande."

 Väl framme vid flygplatsen fick vi vänta i några minuter innan vi fick stiga på planet. Planet lyfte som planerat och det skulle dröja ungefär 5 timmar innan vi skulle vara framme. Jag lutade mig på Jadens axel och somnade.

Tydligen hade jag sovit bort hela flygresan för när jag vaknade var vi framme.

Vi gick av flyget och vätade på att en taxi skulle hämta upp oss. Jaden hade beställt en taxi som skulle hämta oss.

Taxin kom snabbt och vi åkte vidare. Taxin stannade i staden Manchester och vi betalade och hoppade av.

Landet var helt fantastiskt! För några sekunder glömde jag egentligen varför vi var där.

Enligt Jaden så skulle ms Holly hålla till här i närheten.

Vi började gå.

"Vet du vart vi ska?", frågade jag Jaden.

"Enligt skolans arkiv ska ms Holly ha ett hus här som hon åker till varje vinter. Jag har en adress som jag rotade till mig." Han plockade upp en papperslapp med en kluddig handstil på och gav den till mig. Det stod: Charles 111 Street.

Jaden tog också upp en karta över Manchester. Han visade var vi var, och var vi skulle till.

"Det ligger inte så långt här ifrån, så jag hoppas att vi hinner dit innan kvällen och att vi får slut på allt detta. Så jag också kan leva ett normalt liv, med dig."

Vi fortsatte att gå. Vi pratade om framtiden. Om vad som skulle hända när vi fick leva ett normalt liv. Jaden snackade lite om att jag kunde flytta in hos honom. Vem vet? Det kanske blir så, hade jag bara svarat. Själv tyckte jag att jag var lite för ung för ens börja tänka på det nu.

Plötsligt stannade Jaden.

"Vi är framme." När han sa det lät det lite som i en dålig skräckfilm.

"Men hur ska vi veta vilket hus som är rätt?", frågade jag.

"Vi får väl gå runt och fråga."

Vi började vid det första huset på gatan. Jaden ringde på. En gammal dam öppnade.

"Hello!", började Jaden.

"Hi", svarade den gamla damen, medan hon slingrade en grå hårslinga runt sitt långfinger.

"Do you know where a lady, called Holly Thomson live?"

"Oh, yes. Holly is here in Manchester every winter. I think she's coming from Sweden", sa damen med en brittisk dialekt.

"Yes! Do you know wich house she lives in?"

"Yes, of course. She lives in the white house just there", sa hon och pekade på ett vitt gammalt hus.

Vi sa tack och började gå mot huset som den gamla damen hade pekat på.

Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare. Jag var nervös och exalterad. Men jag var ändå på något sätt rädd. Jag visste inte vad ms Holly skulle göra med mig. Hon kanske hann döda mig och Jaden innan vi hann göra slut på henne. Hon var ju ändå en odödlig varelse.