Fredens lagar

Kapitel 8

Stämningen var spänd emellan oss. Jaden hade sagt att han var orolig för mig. Jag hade ignorerat honom. Jag hade tagit mina saker och stuckit. Jag fattade inte riktigt själv varför jag hade stuckit. Men det var väl för att det blev så mycket då med både Dylan och Jaden.

Jag gick i timmar (kändes det som, men om jag ska vara exakt gick jag bara i en halvtimme.) Jag kom fram till en stor glänta. Jag satte mig ner på marken och började packa upp. Det började bli mörkt och jag visste inte var jag var. Det ända jag visste var att jag var i en stor skog: Långt borta från allting! Jag bestämde mig för att sova en stund innan jag skulle fortsätta hemåt. Jaden hade berättat om en förtrollning för mig som kunde vara hemsk. Men tydligen kunde den vara bra också. Jag brydde mig inte längre vad förtrollningen innebar. Just nu så ville jag bara hem och leva ett normalt tonårsliv.

Jag vaknade efter en stund. Jag kollade på klockan på mobilen. Tydligen hade jag sovit längre än jag trodde.. Klockan var elva på kvällen... Redan!

Himlen var kolsvart, och stjärnorna lyste ner på mig. Månen var rund och lös mer än någonsin. Det hade varit mysigt om Jaden hade varit här, så att vi kunde titta på den stjärnklara himlen tillsammans. Men nu kändes det inte så mysigt att ligga helt ensam mitt ute i ingenstans. Här kunde jag inte ligga helt ensam. Jag bestämde mig för att leta reda på Jaden och såga förlåt. Jag packade ner alla min saker som jag hade packat upp innan. Samtidigt passade jag på att ta upp min ficklampa som Jaden hade packat ner i min ryggsäck. Han hade sagt att det var nödvändigt. I fall det blev mörkt och hans ficklampa inte funkade.

Jag tryckte på on knappen på ficklampan. Inget hände. Jag tryckte en gång till fast lite hårdare. Inget hände denna gång heller. Batterierna var slut. Bara för jag behövde ficklampan.

Nu fick jag lita på mitt mörkerseende. Jag började gå. Jag tittade neråt hela tiden för att försöka se något som liknade annat än jord.

Jag hade gått en stund, och började bli trött i benen. Jag tog upp mobilen. Som tur var hade jag täckning. Jag slog Jadens nummer och tryckte på den gröna luren. Det tog ett tag innan jag kom fram till röstbrevlådan. Jag lämnade ett meddelande att han skulle ringa mig snabbt. Jag tittade på skärmen. Klockan var halv tolv. Jag kunde inte vänta mer. Jag slog numret till Dylan och hoppades att han skulle svara. Min önskan gick i uppfyllelse.

"Hej. Vem är det som ringer så här sent på en vardags kväll?", frågade Dylan.

"D-det är bara jag", svarade jag och harklade mig för att försöka tränga bort tårarna som var på väg att strömma ut från mina ögon.

"Aha. Hej, sa han buttert. "Varför ringer du mig? Har du inte fullt upp med Jaden?"

"Nej, faktiskt inte", svarade jag honom. Denna gång gick det inte att tränga ute tårarna. "Vet du ens var jag är? Just nu befinner jag mig i en stor skog, helt ensam och försöker hitta ut!"

"Men, har du inte Jaden som kan hjälpa dig?"

"Nä! Vi bråkade och sen så stack jag för jag var less på att han skulle oroa sig för mig hela tiden. Och nu vet jag inte var jag är!"

"Men gumman", sa han och försökte låta lugnande. "Vet du absolut inte var du är, så jag kan komma och hämta dig."

"Det enda jag vet var när vi skulle hit, så körde vi förbi den lilla stugan vid sjön där vi var i somras, och sen in på en liten landsväg som ledde oss in i en skog", svarade jag hastigt.

"Men då vet jag ialla fall ungefär var du befinner dig."

"Men du kan inte komma och hämta mig nu. Det är sent och sen så tog det typ två timmar med cykel att komma hit."

"Det skiter jag i, Ashlee. Jag kommer och hämtar dig så fort jag kan, och sen så skiter jag hur mycket klockan blir", svarade han mig.

"Okej. Kör försiktigt och försök komma så snabbt du kan."

"Ja. När jag kör in på den där lilla landsvägen så messar jag dig. Och sen så skriker du så högt du bara kan när jag väl är inne i skogen. Okej?"

"Okej."

Vi sa hejdå, och jag lade på. Under tiden när jag hade pratat med Dylan, så hade Jaden ringt. Jag ringde tillbaka.

Han svarade snabbt.

"Hej! Jag såg att du hade ringt och jag undrar var du är. Jag var dum innan. Jag vet att du har mycket problem nu med din fördetta pojkvän. Kan du förlåta mig?"

"Ehm... Alltså, Jaden. Jag har precis ute i en stor skog helt ensamma. Om du skriker så hör jag säkert dig, så kan jag komma och hämta dig. Och sen så kan vi fortsätta leta efter vad förtrollningen innebär. Och sen… "

Jag avbröt honom innan han hann säga för mycket.

"Oss? Det finns inget oss längre. Jag ska hem med Dylan och ska försöka glömma allt detta. Ms Holly kommer inte göra mig något illa, om jag inte är med på hennes lektioner. Förlåt, men... Det är bara så det är. Jag kan inte göra något mer än att säga sanningen. Jag gillar dig. Sjukt mycket! Men det funkar inte just nu. Det blir nog jag och Dylan. Det känns rätt, att vara med honom. Jag är ledsen."

"Mhm, visst. Jag med. Jag trodde fel om dig Ashlee. Jag trodde inte att du var en player. Du har bara lekt med mina känslor hela tiden. Men visst. Om det är så du vill ha det. Så varsågod!"

Det klickade till i luren. Han hade lagt på.                                          

Det kändes som om mitt hjärta hade slutat slå. Det var brustet. I tusen bitar. Ingen kunde göra något åt det. Förutom jag själv.

Plötsligt började jag gå. Jag visste inte vart jag var på väg någonstans. Kanske bort från mänskligheten. Eller bort från livet. Eller kanske bara bort från allt.

Jag rasade ihop.

Sedan blev allt svart.