drömmar värda miljoner (𝐥𝐮𝐝𝐰𝐢𝐠 𝐤𝐫𝐨𝐧𝐬𝐭𝐫𝐚𝐧𝐝 !)

k a p i t e l E T T

Vendela
🌻

"Vendela! Kom hit och hjälp till med lådorna!" Jag kollar med trötta ögon upp på den vita villan jag nu ska börja kalla mitt hem. Helst av allt hade jag velat flytta till en egen lägenhet men sån tur har jag inte riktigt. Jag suckar trött innan går till min så kallade mamma. Inte för att jag brukar använda det ordet så ofta, hon förtjänar det liksom inte.

Utan att säga emot går jag och hjälper henne med flyttlådorna. Jag går tyst efter henne in genom dörrarna, noggrann med att inte snubbla då jag blev tilldelad lådan med ordet "KÖK" stående med stora bokstäver tvärs över lådan, alltså är det troligtvis porslin. Tappar jag den så får jag troligtvis ännu ett blåmärke att täcka över innan skolan.

"Vart vill du att jag ska ställa lådan?" Ropar jag till henne när jag hittat det stora köket, rädd för att ta fel beslut. Jag undviker helst onödiga konflikter, för onödiga konflikter leder nio av tio gånger till onödig smärta.

"Ställ bara lådan där någonstans!" Jag kollar mig osäkert omkring i köket  innan jag bestämmer mig för att ställa lådan vid köksön som befinner sig mitt i köket innan jag går ut till den lilla lastbilen och fortsätter att bära flyttkartongerna fyllda med saker.

~~~~

"Vendela! Kom hit! NU!" ropar min mamma sluddrandes. Jag sitter kvar i min säng, osäker på vad jag ska göra. Mamma plus en stor mängd alkohol plus en massa ilska är en ganska enkel ekvation att räkna ut. Svaret är helt enkelt smärta, en massa smärta. Och slag. Glöm inte slagen.

"Vendela! Lyssna på mig, din odugliga hora." Jag kollar tomt på väggen framför mig innan jag hör stegen i trappan. Stegen väcker mig ur min trans och jag flyger upp och låser dörren in till rummet.
Jag hör hur hon bankar på dörren, hur hon skriker, hur hon gång på gång sänker det icke-existerande självförtroendet och den lika låga självkänslan. Hon hotar mig, gång på gång på gång. Om och om igen. Det är såhär varje kväll, förutom när någon är här; då ska man verka så jävla perfekt och duktig. Men vissa kvällar har jag lite mer otur än idag, idag hann jag nämligen låsa dörren. De dagar jag inte gör det är det inte bara psyket som tar stryk, nej nej, då är det kroppen som får ta den största smällen.

Jag hör hur hon går ner för trappan igen och släpper ut ett andetag jag inte ens märkt att jag höll. Och det är då jag känner tårarna. Salta, varma tårar som strömmar ner för kinderna. Tankarna som snurrar är desamma som alla andra kvällar:

Varför just jag?

Tänk om pappa ändå var kvar..

Varför ska allt i mitt liv vara så fucking kefft när det finns människor som lever värsta drömmen?

Men det är efter allt självömkande som jag kan drömma, när jag äntligen kan sova. Det är härligt och drömma, för då kan vad som helst hända. Jag kan vara sångare, ha mycket vänner, ha en snäll mamma och en levande pappa, jag kan resa och jag kan till och med starta en egen tidning.

Det är såhär min dagsrutin ser ut: Vakna, gå upp, ta hand om eventuella sår och täcka över eventuella blåmärken, gå till skolan (även känt som helvetet), komma hem från skolan, gå runt och vara försiktigt, äta något om jag har tur, ta emot slag (psykiskt eller fysiskt, båda två funkar också ibland) och sen det bästa på hela dagen drömmandet. Sen är det bara o sätta allt på repeat.

Det simpla livet som Vendela Larsson..

Tjo vem e Beethoven?

Välkommen till min nya bok! Trevligt att just du e här (:

Detta kommer ju som sagt vara en fanfic med alla killarna i Hov1 men med Ludwig i fokus. Jag e sjuuukt taggad wihooo. (Och nervös, jäävligt nervös.)

Har inte bestämt mig om gruppen Hov1 ska finnas här elr om killarna bara ska vara nära vänner, men vi får väl se hur det utvecklar sig!

varnar er redan nu, kommer antagligen va ganska slöa uppdateringar men men.

Kommentera vad ni tyckerr!

//tusen o en natt