drömmar värda miljoner (𝐥𝐮𝐝𝐰𝐢𝐠 𝐤𝐫𝐨𝐧𝐬𝐭𝐫𝐚𝐧𝐝 !)

k a p i t e l Z E X

Kapitel sex** (ba en människa som fattar vrf jag skrev me z HAHHA)
Vendela
🌻

Jag kollar ner på min telefon och märker att synen börjar bli suddig. De varma salta tårarna rinner ner för mina kinder när jag ser vad hon skrivit till mig. Jag måste ut, nu. är den första tanken som kommer till mitt huvud, så det är precis det jag gör: går ut. Jag går på ostadiga ben nerför trappan och ut på gräsmattan. Jag ser hur det ligger en filt ihopslängd i ett hörn vid huset och tar den i mina händer innan jag går mot baksidan av huset. På baksidan var det inte lika mycket folk och musiken hördes inte lika tydligt som på framsidan. Efter att ha hittat en fin plats mot staketet utan spyor och tomma burkar på hela marken så brer jag ut filten och sättet mig ner. Jag orkar verkligen inte mer. Inte ett slag till orkar jag ta. Inte ens ett ord till. Jag sätter på flygplansläge på mobilen för att inte få fler meddelanden innan jag sätter mig och tittar mot huset där fyra gestalter står o pratar på altanen. Jag hör hur en av dom säger något och hur resten börjar skratta. Jag känner igen rösterna, men har ingen aning om från vart det är.

Jag sätter i mina hörlurar i öronen och kör igång en av mina spellistor på spotify som jag smart nog har laddat ner offline. Hur kan du säga saker med Hov1 börjar spelas och jag blundar avslappnat. Hov1 har oturligt nog bara släppt två låtar, än så länge, men båda två är mina favoriter just nu. Jag tror faktiskt att de ska släppa en tredje ganska snart.

Jag sitter där, med hörlurarna i öronen, i lugn och ro tills raden "Pain, but i won't let it turn into, Hate" sjungs av ingen annan än Shawn Mendes. Då är det något, jag vet inte vad, som bara brister. Tårarna börjar strömma igen och jag snyftar tyst, rädd att dra åt mig uppmärksamhet från någon. Jag tackar mig själv för att ha använt vattentåligt smink och övertala Alice att sminka mig med det; att se ut som en panda hade inte gjort saken bättre just nu.

Jag ser hur en gestalt börjar komma gående mot mig och jag kollar snabbt bort, jag må slippa se ut som en panda men rödgråtna ögon och ett svullet ansikte är aldrig vackert, på mig då.
"Uhm, asså jag vet att jag inte känner dig och så menn, är du okej?" Frågar en röst, troligtvis tillhörande en kille, försiktigt. Återigen känner jag igen rösten, men min alkoholpåverkade hjärna kopplar inte riktigt till vart.
"Hah, jadå. Lite mycket saker, uh, hemma just nu bara." Säger jag och snörvlar till, fräscht.
"Vill du prata om det?" Frågar han och jag tänker efter några sekunder innan jag kommer fram till att jag troligtvis aldrig kommer träffa människan igen, därmed spelar det ingen roll vad han vet. Sen påverkar nog alkoholen i mitt blod mitt svar lite men men.
"Visst, jag kommer antagligen inte att träffa dig nån mer gång så vad är det värsta som kan hända?" Jag skrattar till.

Så där sitter jag, en brusten tjej, och berättar hela min livshistoria; från att jag hade den perfekta familjen, till att pappa dog i en bilolycka, till att mamma började dricka och sen började misshandla mig. Jag berättade om alla fula ord, alla slag och om min låga självförtroende och lika låga självkänsla. Allt. Saker som jag inte ens berättat för min bästa vän, satt jag och berättade för en främling i någon Valters trädgård. Stabilt Vendela, Ztabilt.
När jag berättat klart hör jag hur han snyftar bredvid mig. Snyftar. Killen sitter o gråter bredvid mig. Stackare.

"Förlåt att jag gråter," snörvlar han fram "men asså det känns så hemskt att du behövt gå igenom så mycket. Men jag kan fortfarande inte förstå två saker: 1. hur kan du gått runt och burit på allt dethär? Utan och säga det till någon? jag hade haft panik och sagt det till någon efter max två dagar, max." Han skrattar till.
"Och 2. Hur kan inte dendär tjejen, var det Alice?, duvet din bästa vän eller vad du nu sa. Hur kan inte hon märkt något? Asså att du haltar, har ont eller att hon fått syn på ett blåmärke? Och du måste ju varit nere vissa dagar?" Jag kollar på huset framför oss och ler ett snett leende, han bryr sig verkligen. Eller så är han bra på att skådespela. Hmm..

"Okej då så 1. Jag har haft panik, en del av mig har bara velat ställa sig o skrika till alla vad som händer, för att slippa hålla allt själv. Men den andra delen av mig, delen jag lyssnat på, är rädd för att folk ska se på mig annorlunda och behandla mig annorlunda. Jag har tyckt om det faktum att när jag är i skolan så behandlar alla mig som om jag vore vem som helst, som om jag vore normal. Och det har typ fått mig och skingra tankarna, liksom tänka på något annat. Men bara det faktum att jag sagt allt till dig är ju något som borde firas" Jag känner hur hans blick ligger på mig men jag fortsätter hålla blicken rakt fram "okej så vidare till tvåan då: jag har alltid haft bortförklaringar. Så enkelt är det. Nästan alla blåmärken kan jag ju täcka över men de som inte går får hon ibland syn på; då är det bara o säga att man ramlat eller så, då hon vet att jag är klumpig. Angående hur jag beter mig så är hon typ van, hon vet att jag är nere men tror bara att det är pågrund av att jag typ tänker på min pappa eller nåt." När jag förklarat klart vänder jag mig mot honom och möter för första gången under natten hans blick. Det är då jag fattar vart rösten kommer ifrån.
"Herregud du är ju Ludwig Kronstrand!"

Hej (:
Asså är jättenervös över vad folk kmr tycka om dehär kapitlet då det är ganska, host väldigt, viktigt att allt blir bra (:
Hhshsh, panik.
Ooooch tänkte bara klargöra det att årtalen när alla låtar släpps inte kmr stämma; shawn mendes o khalids låt släpptes ju bara för ngn vecka sen (:
Rösta och kommentera vad ni tycker!
// tusen o en natt