Metallviruset

Kapitel 3

Fem månader senare, åttonde mars 2014 var John och Oskar på väg till en av träningsbassängerna när Daniel kom emot dem.

"Där är ni", sa han. "Jag har letat efter er hela förmiddagen".

"Vad är det?", undrade John.

Daniel höll fram ett papper.

"Jag fick igår kväll rätt att hålla snorklarprov, och det slog mig då att ni båda fortfarande bara är dykare". "Skulle ni ha lust att göra provet?".

John och Oskar tittade på varandra. De hade inte alls tänkt på det. De hade använt snorklar en del på sistone, men de var tvungna att gå och fråga efter dem varje gång tills det hade gjort provet.

"När då?", undrade John.

"Vi kan göra det nu på en gång", svarade Daniel.

"Får du hålla det för oss?", undrade Oskar.

"Jag kan vara opartisk, så det är inte ett problem". "Det är dessutom såpass lätt att det inte  spelar någon roll om jag är partisk eller inte".

Mästerdykare börjar alltid, oavsett ålder, med rangen dykare. Dykare har ingen annan egen utrustning än cyklop, våtdräkt och simfötter. Det är för att man ska lära sig fridykning ordentligt. Nästa rank är snorklare. Som namnet säger läggs en snorkel till utrustningen. Det är ett lätt prov som i princip alla klarar av när de gör det. Därefter kan man bli lätt djuphavsdykare och då får man en egen syrgastub. Från tolv år och uppåt får man börja öva att använda syrgastuber, men av säkerhetsskäl har lätt djuphavsdykare och uppåt femtonårs åldersgräns. Förutom själva dykprovet måste man dessutom vara godkänd i de obligatoriska kurserna i självförsvar, harpunskytte och första hjälpen. Nästa steg är djuphavsdykare. Då läggs en kniv och en liten extra syrgastub till utrustningen. Den högsta rangen är djuphavsjägare. Då får man en egen harpun och cyklopet byts ut mot en dykmask med regulator som gör det möjligt att prata under vatten.

Snorklarprovet var inte något konstigare än att Daniel hade John och Oskar att simma runt lite på ytan och några gånger dyka ner till botten, stanna där en stund, komma upp och blåsa ut vatten som kommit in i snorkeln.

"Ni kunde bra ha gjort det här långt tidigare", sa Daniel efteråt. "Har ingen annan tagit det på tal före mig?".

"Pappa sa på min födelsedag att jag och Ida kunde ha gjort det då samma vecka", svarade John.

Daniel tittade på honom. Det var första gången på över ett halvår som John hade sagt något om sina föräldrar så att Daniel hörde. Och John såg varken arg eller ledsen ut. Daniel tittade hastigt på Oskar som inte reagerade. Han visste också om det.

"Han hade rätt". "Du kunde ha gjort det tidigare". "Men bättre sent än aldrig".

De gick upp ur bassängen. Daniel blev kvar och skrev ner  att John och Oskar var godkända, och tittade efter dem när de gick ut. När John kom emot honom på sin födelsedag förra året efter att hans föräldrar och syster dog var Daniel rädd att han aldrig skulle bli den samma. Nu var han inte orolig. John var sig själv igen.