Metallviruset

Kapitel 10

Följande morgon började uppdraget. John och Oskar mötte Tom och Frida i matsalen. De tog med sig några brödskivor och gick till stora båthuset. Roger, Aron och Axel var redan där. Jan kom in sekunden senare med en väska. Han var i trettioårsåldern, kraftigt byggd och hade, som John, kortklippt brunt hår. Gröna ögon, smal näsa och mun. På vänstra armen syntes ett tydligt ärr.

"Är alla på plats?". "Bra". "Vi vet inte ännu vad exakt metallviruset består av". "Första steget blir att åka till skräphögen, dyka ner och samla upp av det i provrör". "Vi kommer tillbaka och överlåter det till laboratoriet". "Vi tar en av de större båtarna och en extra motor".

Han vände sig mot Aron.

"Du vet var platsen är så du får navigera".

"Uppfattat", sa Aron.

"Frågor?" "Då åker vi".

Under resan till skräphögen var det inte så mycket att göra annat än att sitta och vänta. Den enda som nu gjorde något var Aron som styrde båten. De andra skulle behövas först när de var framme. John, Oskar, Frida och Tom satt under däck och fördrev tiden med spelkort som Oskar hade tagit med.

"Vad har hänt med ditt öga?", frågade John Tom. "Gått i sömnen igen?".

"Antagligen", svarade Tom. "Jag vaknar inte alltid när det händer". "Har du några tvåor, Frida?".

"Finns i sjön", svarade hon. "Förresten, John". "Vad exakt var det som hände med Laura?".

"Jag förstår inte hur det gick till", sa han. "Jag drog hårt, men det borde inte bryta armen på en frisk människa".

"Underligt". "Har du några fyror?".

John räckte över två fyror som han hade i handen. I samma stund kom Jan ner till dem.

"Vi är framme".

De gick upp på däck. De andra var redan uppe iklädda sina våtdräkter.

"Frida och Tom får hoppa i först och se var exakt högen är och försöka avgöra hur djupt vi måste dyka", sa Jan. "Förhoppningsvis och troligtvis behöver vi inte syrgastuber, men ni får kolla det först.

Frida och Tom hoppade i. De simmade tio meter ifrån båten och dök. En halv minut senare kom de upp till ytan.

"Den är rakt under oss!", ropade Tom. "Och den är stor!". "Åtminstone tio meter hög!".

"Då behöver vi inte syrgastuber", sa Jan och delade ut provrör med korkar till de andra.

"Vänta lite", sa John. "Borde vi ha någon som vaktar båten?". "För säkerhets skull".

"Jag kan göra det", sa Aron. "Jag vill helst inte dyka ner dit".

"Okej, det..."

Roger vinglade bakåt och föll.

"Jag mår för jävligt!", stönade han.

"Okej, du blir kvar på båten med Aron", sa Jan. "Är ni andra redo att hoppa i?". "Bra".

De simmade fram till Frida och Tom. Jan räckte över provrör till dem och sedan dök de ner. De kunde snart se högen. Precis som beskrivet. Enorm. Bestående av lådor som läckte ifrån sig grön sörja. Det var den som var målet. Jan, Oskar och Axel lyckades snabbt fylla sina provrör. John tappade sitt och fångade det i sista sekunden. Hade det fallit in i högen skulle han inte få tillbaka det. Tom och Frida simmade upp till ytan. John fyllde röret på nytt. Då fick han syn på något större längre ner på högen. Kunde det vara... Då kände han att luften började ta slut. Han skruvade fast korken på provröret och simmade upp till ytan. Han drog ett djupt andetag och simmade till båten.

"Se upp!", ropade Tom.

John tittade upp och såg en låda falla mot honom. Sedan blev allt svart.