Metallviruset

Kapitel 8

Följande morgon vid högkvarteret vaknade John av att telefonen ringde. Han plockade upp den och såg att det var Oskar.

"God morgon".

"Var är du?", frågade Oskar. "Provet börjar om tio minuter".

John tittade på klockan och stelnade till.

"Varför väckte du mig inte?".

"Jag försökte länge väcka dig, men du knuffade bara bort mig och fortsatte sova". "Nio minuter".

John lade ifrån sig telefonen, satte på högtalaren och började dra på sig sin våtdräkt.

"Jag byter om på rummet och kommer dit". "Meddela att jag blir lite...". Han tittade på fönstret. Han öppnade det helt och såg sin chans att komma i tid till provet. Det var bara ett par meter från huset till havet och rummet var dessutom på tredje våningen. 

"John?" "John, är du där?".

John drog på sig cyklopet och tog ett hårt grepp om simfötterna. Sedan sprang han från dörren upp på sängen, upp på fönsterbrädet och hoppade ut genom fönstret med huvudet före ner i havet. Han simmade upp till ytan och tog på sig simfötterna. En grupp juniorer i vattnet hade stannat upp och stirrade på honom.

"God morgon", sa han och började sedan simma mot huset där provet skulle börja.

Oskar tittade på klockan. Provet skulle börja vilken minut som helst nu. Dörren öppnades och John kom in.

"Du är blöt", sa Oskar. "Och i tid". "Hur bar du dig åt?".

"Hoppade ut genom fönstret", svarade John.

Oskar stirrade på honom.

"Skämtar du?"

Instruktörerna som skulle hålla provet, Felix och Maria, kom in.

"Ni är i tid", sa Felix. "Bra". "Vi börjar med att gå igenom handsignaler". "John kommer med mig, Oskar går med Maria.

John gick in i ett annat rum och satte sig ner. Felix satte sig mittemot honom.

"Jag frågar signalerna en i taget och sedan får du visa dem", sa han. "Först, hur visar du att allt är okej?"

John gjorde ett O med tummen och pekfingret medan de tre övriga fingrarna pekade uppåt.

"Det betyder också uppfattat".

"Rätt". "Om du har problem?".

John sträckte ut handflatan och roterade den långsamt sida till sida.

"Och sedan pekar jag på orsaken till det".

"Rätt". "Dyk ner".

John knöt näven och pekade nedåt med tummen.

"Dyk upp".

John höll näven knuten och pekade uppåt med tummen.

"Två sätt att säga stopp".

John höll först upp handflatan och sedan knytnäven.

"Håll ihop".

John pekade framåt med båda pekfingrarna och höll dem bredvid varandra.

"Lite luft och slut på luft".

John höll först knytnäven mot bröstet och sedan förde han handen mot strupen i en skärande rörelse.

Felix nickade. "Bra". "Allt var rätt". "Resten av signalerna är så pass lätta och självklara att vi inte behöver gå igenom dem". "Vi går vidare till bassängerna".

Oskar hade också klarat av signalerna och var vid bassängerna med Maria samtidigt som John och Felix.

"Ta på er syrgastuberna och hoppa i", sa Maria. "Ni får simma fritt omkring i den fem meter djupa bassängen en stund".

John och Oskar tog på sig utrustningen och hoppade i. De simmade omkring i en kvart och tittade sedan fundersamt på varandra. Varken Felix eller Maria hade hoppat i efter dem. Hur länge skulle de ännu vara där? De hade nu visat att de kunde använda syrgastuberna. Då fick John problem med sin regulator. Han tog den ur munnen och förde in reservregulatorn. Oskar råkade sedan ut för samma sak. Han gjorde som John och sedan simmade de upp till ytan. De klättrade upp ur bassängen.

"Våra regulatorer gick sönder", sa John.

"Vi vet", sa Felix och höll upp en fjärrkontroll. "Det var ett test". "Ni gjorde helt rätt som kom upp istället för att bli kvar". "Om regulatorn går sönder och det inte finns någonting som behöver göras under vattnet ska man upp direkt". "Också när det finns något som behöver göras är det bättre att överlåta det till någon annan bara det går". "Men bra". "Vi går till mörkerbassängen". "Den är femton meter djup och ni kommer att behöva lampor". "Ni ska plocka upp ett par ringar och sedan komma upp igen".

De gick till mörkerbassängen och hoppade i. De tände lamporna och simmade ner till botten. Snart kunde de se två par röda ringar. De simmade fram till dem och tog dem i händerna. Sedan slocknade deras lampor. Det blev kolsvart direkt. Oskar lyckades tända sin lampa, men den slocknade igen några sekunder senare. De såg ingenting. Det var en övning och de var övervakade, men det var ändå skrämmande. John ville upp till ytan direkt, men kom snabbt ihåg att det var farligt. Han måste stiga i etapper. Han förde handen framåt. Oskar var fortfarande där och visste också vad som gällde. De simmade uppåt långsamt. Snart blev det ljusare och det gick att se igen. De gjorde ett säkerhetsstopp när deras djupmätare visade fem meter. Fem minuter senare simmade de upp till ytan. Maria stod bredvid med en annan fjärrkontroll. De hade kontrollerat lamporna också.

"Bra", sa hon. "Ni höll er lugna och kom långsamt upp, precis som det är meningen".

"Vad skulle ni ha gjort om vi hade försökt stiga för fort?", frågade Oskar. "Det har säkert hänt att någon har fått panik och försökt".

Felix dök upp bakom dem. Han hade också varit i bassängen.

"Då hade Felix tänt sin lampa och stoppat er", sa Maria. "Men det behöves inte". "Grattis". "Ni är båda godkända".

John och Oskar klättrade upp och tog emot ett par hela syrgastuber och djupmätare. De var nu deras egna. Ytterdörren öppnades och Aron kom in.

"Är John här?", frågade han.

"Ja", svarade John.

Aron kom fram till dem med en dyster min.

"Det finns inte något lätt sätt att säga det här...", började han och såg sedan besvärad ut. Han blev tyst en lång stund.

"Vad är det?", frågade John som började bli nervös.

Aron tittade på honom.

"Daniel är död". "Han drunknade".