Metallviruset

Kapitel 11

John vaknade i sin säng. Han försökte sätta sig upp men huvudet började bulta i protest.

"Ta det lugnt", sa Oskar.

John höll sig för huvudet.

"Vad var det som hände?", frågade han.

"Roger", svarade Oskar. "Han var ordentligt illamående". "Vinglade omkring som om han var berusad". "Så den här gången var det en olycka". "Han bad mig förmedla vidare en ursäkt".

"Och metallviruset?".

"Under analys i laboratoriet".

Testresultaten tog tid att få. Det blev mycket jobb för de som jobbade i laboratoriet. Och under tiden kom det in meddelanden om båtar som stannat ofrivilligt på två andra ställen, så metallviruset höll på att spridas. Och Jan hade dåliga nyheter när gruppen samlades.

"Det är en komplicerad blandning av flera giftiga och frätande kemikalier", sa han. "Att hitta något som kan slå ut det kommer att bli svårt". "Det här är, som vi misstänkt, inte ett sammanträffande".

"Hur bråttom har vi innan det har förstört havet helt och hållet?", frågade Axel

"Jag vet inte". "Men ju snabbare vi lyckas komma på ett sätt att slå ut det desto bättre". "Men det är svårt". "Sedan så är det inte bara metall som det påverkar". "Det är också skadligt för ben och...

Dörren öppnades och Aron, som var försenad, kom in.

"Jan, det är något du måste se".

De följde efter Aron till båthusen. Alla båtar som var i vattnet hade förstörda motorer. Och på bryggan låg en hög med förstörda syrgastuber.

"Ingen mer har dött", sa Aron när han såg Jans oroade min.

"Okej, bra". "Men nu blir det verkligen svårt". "Vi måste ro till källan när vi kommer underfund med hur det slås ut". "Och om det sprids så här snabbt och effektivt kanske det inte räcker med att förstöra bara den".

De blev tysta och tittade ut mot havet. Då märkte John att vattnet vi bryggan såg underligt ut. Det hade inte sett sådär grumligt ut någonsin tidigare. Som på beställning låg det ett cyklop på en bänk framför honom.

"Vad gör du?", frågade Jan när John tog på sig cyklopet. Han svarade inte, utan hoppade i. Han vände sig om och såg genast en mindre, men annars likadan metallvirushög som den som var ute i havet. Han simmade upp och berättade det för de andra.

"Så det har inte spridits", sa Aron. "Det har skapats på nytt".

"Men hur?", undrade Jan.

"Jan", sa Oskar fundersamt. "Sa du att det är skadligt för ben?". "Orsakar det benskörhet?".

"Ja".

"Laura hade fått en vaccinering samma dag som hon bröt armen", sa Frida. "Och hon sa att det hade svidit mer än vanligt".

John vände sig mot Roger.

"Och du såg till att jag blev par med henne".

Alla andra tittade på Roger. Han ryckte på axlarna.

"Antar att jag inte behöver låtsas att jag är en av er längre", sa han. "Bra jobbat, FMD". "Ni vet exakt vad metallviruset gör". "Och tack för namnet, förresten".

"Du!", sa John och började koka av ilska. "Du skapade det!". "Du dödade min bror!".

"Det var inte jag som blandade ihop det, men jag är delaktig, det stämmer". "Och källan under oss och spåren i vaccinen är min förtjänst helt och hållet". Roger sträckte stolt på sig. "Men ja". "Allt som ni har sagt stämmer". "Det är för komplicerat att hitta något som kan slå ut det". "Och som ni sa förstör det metall och orsakar benskörhet". "Och som jag antar att du tänkte säga tidigare, Jan...

Roger tog fram en tändsticka och tände den.

"...så är det lättantändligt och brinner kraftigt".

Roger släppte ner tändstickan i vattnet och sprang iväg. Bryggan fattade snabbt eld. De andra sprang i land i sista sekunden. John satte fart efter Roger. Han sprang förbi båthuset och mot den andra stranden. John såg på avstånd att det låg en båt där. Han skulle inte hinna ikapp Roger i tid om han sprang rakt efter honom. Han vände sig mot ett berg bredvid stranden och tittade sedan hastigt på båten igen. Det fanns ett sätt att hinna ikapp, men det krävde lite tur.

Roger sprang fram till båten och hoppade i. Han tittade bakåt. John var inte efter honom längre. Roger startade båten. Han körde en stund vid berget bredvid stranden och vände sedan åt höger ut mot havet. Då landade John framför honom.

"Du borde inte ha kört sådär", sa han.

"Och du borde inte ha sprungit efter mig obeväpnad", sa Roger, plockade upp en harpun och sköt. John kastade sig bakåt. Harpunen missade med några centimeter. John ställde sig upp och samtidigt lämnade Roger ratten och drog fram en kniv. John tog ett steg bakåt och kände när båten  lätt gungade till. Sedan hoppade han jämfota åt höger och landade hårt. Båten gungade till mer ordentligt. Roger föll omkull och tappade kniven. John slängde sig efter den, men Roger var på fötter igen och viftade mot John med något i högra handen. John tog ett steg bakåt. Det var en spruta som Roger höll i. John backade ett par steg till, han visste genast vad som var inne i sprutan. Roger tog kniven i vänstra handen och tittade på John med sitt hånleende. John tog ännu ett steg bakåt och föll nästan i havet. Han vinglade en stund innan han fick tillbaka balansen. Samtidigt kastade Roger sprutan som en pil mot Johns hals, som lade handen för som skydd. Men han kände inget stick i handen. Han tittade på den och märkte att han hade fångat sprutan mellan två fingrar. Han tog ett bättre tag om den och kastade den tillbaka mot Roger, som flämtade till när den träffade hans vänstra underarm. John sprang fram, tog tag i Rogers handled och knäade hans underarm. Roger skrek till och tappade kniven. John plockade upp den och riktade den mot Roger.

"Mördare!". "Varför gjorde du det här?". "Vilka flera är delaktiga?" "Vem jobbar du för?".

John skrek ut frågorna i rask takt. Men några svar fick han inte. En harpun flög förbi framför hans ansikte. Roger sparkade omkull honom och hoppade i vattnet. John ställde sig upp och såg Roger simma till en annan båt.

"Vi ses snart igen, Fahra!", ropade han. "Och då kommer du inte undan med livet i behåll!". Sedan klättrade han upp i båten som sedan körde iväg. John tittade efter dem. De andra i båten hade bekant klädsel. De var klädda på samma sätt som de som dödade Johns föräldrar och syster för fem år sedan. Frågorna som John just hade skrikit ut snurrade i hans huvud. Han ville ha svar nu, men skulle inte få det. De var för långt borta. Han tittade framåt och kastade sig sedan snabbt bakom ratten. Båten var på väg in i en holme. Han vände precis i sista sekunden. Han stannade motorn och satte sig ner för att lugna sig en stund. Sedan startade han motorn igen och styrde tillbaka mot högkvarteret.