Metallviruset

Kapitel 2

De första veckorna efter händelsen var John bara inne på sitt och Daniels rum. Daniel hämtade mat till honom fyra gånger om dagen och var själv också på rummet så mycket som han bara kunde. Han blev också den som förmedlade meddelanden från andra på FMD till John. Och inte bara därifrån. Det kom meddelanden från hela världen av Mästerdykare som beklagade sorgen.

FMD gjorde vad de kunde för att hitta mördarna, men utan resultat. De var spårlöst försvunna. Det enda de hade var en beskrivning av mannen som mördade Henrik, som John hade gett till Daniel. Lika lång som Henrik, smal, blåa ögon, mörkt hår, ett stort sår som högst antagligen skulle lämna ett ärr efter sig. Men inte heller det var till någon större hjälp.

Kring midsommar började John också gå ut ur rummet. Han och Daniel åkte och dök mycket, men John kände inte samma glädje som tidigare, vilket Daniel märkte. Men han var inte förvånad. Det hade bara gått en dryg månad och traumatiserande händelser lämnar spår. Speciellt att som tioåring förlora större delen av sin familj. Och John hade inte några andra som stod honom nära. Det var inte många barn under tolv som bodde på högkvarteret. Men det hade under den senaste tiden börjat dyka upp flera tio och elvaåringar som verkade flytta dit permanent.

"Jag såg några barn i din ålder gå till bollplanen", sa Daniel en dag i slutet av juni. "Skulle du ha lust att gå och spela med dem?".

John ryckte på axlarna.

"Okej", sa han. "Kan väl gå och testa".

På högkvarteret fanns en gymnastiksal och en utomhus bollplan. John gick med Daniel dit och fick vara med i fotboll. Det gick bra, men John blev aningen störd över att de flesta som var med bara pratade finska. Han kunde själv en del men det var inte hans bästa språk. Hälften av FMD:s dykare var finlandssvenskar och de flesta med finskspråkig bakgrund kunde svenska när de kom dit. Och de som inte kunde lärde sig snabbt. Eftersom FMD samarbetade mycket med de övriga Mästerdykarna i Skandinavien var svenska det språk som användes. Men de här pojkarna hade just kommit dit och inte ännu hunnit lära sig mycket. Trots det gick det rätt bra att spela med dem. Tills John fick en hård boll rakt i ansiktet. Han blev arg och slängde bollen tillbaka på pojken som sparkade den på honom. Pojken försökte be om ursäkt men John hade redan vänt om och gått därifrån.

"Dumma boll", muttrade han när Daniel hann ikapp honom.

"Jo, det här var kanske inte rätt grej för dig", sa Daniel. "Jag har för den delen aldrig själv gillat fotboll".

Han stannade och såg fundersam ut.

"Vad?", frågade John.

"Jag tror att jag vet vad du behöver", sa Daniel.

Förutom dykning fanns det annat som man fick lära sig hos Mästerdykarna. I icke engelskspråkiga länder börjar man läsa engelska genast när man flyttade dit permanent om man inte kunde från tidigare. Vuxna och ungdomar femton till sjutton år får lära sig första hjälp, harpunskytte och självförsvar. Det var obligatoriskt att gå en kurs i allt det eftersom en av Mästerdykarnas uppgifter är att skydda haven från brott och förstörelse. Allt det där kan behövas. Förutom de obligatoriska kurserna var det också möjligt att lära sig mera, speciellt när det kom till självförsvar. För femtonåringar och uppåt var det möjligt träna självförsvar och kickboxning, och för både vuxna och barn fanns karate och judo. Daniel hade själv brunt bälte i judo och brukade ibland skojbrottas med John, vilket de båda tyckte att är roligt. Det gick samma kväll till en nybörjarträning för juniorer. John fick då som alla nybörjare först lära sig falla på rätt sätt, och sedan övade de ett kast och ett fasthållningsgrepp. Efter träningen gick John till Daniel med ett brett leende på läpparna.