Metallviruset

Kapitel 9

Resten av dagen låg John på sin säng och stirrade i taket. Han kunde inte tro det. Daniel kunde inte vara död. Han fick inte vara död.

Oskar hämtade mat till John ett par gånger under dagen. Båda gångerna åt de under tystnad. De pratade inte annars heller mycket under dagen. Det tog också tid innan John somnade på natten. Hade inte de föregående nätterna varit korta skulle han antagligen inte ha somnat alls. Och han sov inte djupt. Han vaknade följande morgon när Oskar hämtade morgonmål till honom. Han hämtade också senare under dagen lunch men när det var dags för middag ville John gå ner till matsalen. På vägen var det flera som kom fram till honom och beklagade sorgen.

"Har du hört något om hur det hände?", frågade John när de hade satt sig vid ett bord.

"Erik som var med honom nere vid botten berättade allt", svarade Oskar. "Du hörde säkert om båtarna vars motorer förstördes mitt ute på havet?".

"Ja".

"Det hände med deras båt också". "Erik och Daniel dök ner till botten". "Där fick de syn på en stor hög med trälådor som gav ifrån sig någon grön sörja". "Samtidigt blev det hål på deras syrgastuber och de måste upp". "Erik klarade sig, men inte Daniel". "Och de fick ro hela vägen tillbaka".

John sa ingenting. Han bara stirrade på sin mat. Sedan fick han en kram bakifrån.

"Jag är jätte ledsen, John", sa Frida.

"Tack", sa John och lutade huvudet mot henne en stund. Sedan tog han sin bricka och ställde sig upp. "Jag är inte hungrig längre". "Men tänkte försöka mig på en träning i kväll".

"Vi ses där", sa Frida.

John lade ner brickan och kramade om både Frida och Oskar. Sedan gick han iväg.

Träningen hjälpte mestadels. John tränade med Frida större delen av den, men det blev också parbyten. John blev i första bytet par med Roger. Han blev irriterad men också fundersam. Det var som om Roger inte ens försökte hitta en annan partner. Och andra sidan var Roger inte speciellt populär. Han hade inte många vänner. De bugade hastigt och motvilligt mot varandra. John drog ner Roger i mattan och fick som vanligt övertaget. Han tog Rogers rygg och började jobba på en strypning.

"Det var säkert kallt", sa Roger. "Han måste ha frusit när det hände".

"Håll käft!", fräste John och fick högra armen runt Rogers hals.

"Men nu har han säkert varmt igen när..."

"Håll käft!", skrek John och ströp Roger så hårt han kunde. Roger klappade i mattan för att ge upp, men John brydde sig inte om det.

"Släpp honom!", sa tränaren strängt och drog isär dem. Roger hostade och höll sig för halsen.

"Jag vägrar träna med honom!", sa John ilsket. "Just nu vill jag inte alls ha med honom att göra!".

Tränaren tittade på honom och nickade. Han visste vad John gick igenom igen och att han och Roger hatade varandra.

"Ni får byta par", sa han.

Roger pekade på två sextonåriga grön bälten, Walter och Laura. Roger gick med Walter, John med Laura. John kände sig genast aningen lugnare. Han bugade mot Laura och tog tag i hennes högra arm. Han försökte dra henne ur balans. Då skrek hon till, föll ner på sida och höll armen i en konstig vinkel. Tränaren rusade fram och tittade på den.

"Bruten", sa han och vände sig mot John. "Du är färdig för idag". "Ut".

"Du bröt Lauras arm på träningen?", var det första Oskar sa när John kom in på deras rum.

"Ja, men jag förstår inte hur", svarade John. "Jag bara drog i den".

Det hade bara gått en timme sedan träningen, men alla på FMD verkade känna till det.

"Och alla är antingen arga på mig eller rädda för mig nu", sa John.

"Jag, Frida och Tom är inte det", sa Oskar. "Och inte heller Jan Lindroth".

"Jan Lindroth?". "Uppdrags- och expeditionsledaren?". "Vad menar du när du säger så?".

"Har han inte pratat med dig ännu?" "Han leder uppdraget för att stoppa metallviruset och..."

"Metallviruset?". 

"Det är vad vi kallar... vad det nu är som förstör metall i vattnet". "Men ja". "Han är uppdragsledaren och han tog med oss två i gruppen". "Han vet vad som just hände men bestämde sig för att hålla dig kvar".

John satt tyst en stund.

"Stoppa metallviruset", sa han sedan. "Och kanske få tag på den skyldige". "Jag är med".

Oskar öppnade munnen men John fortsatte.

"Det kan inte vara ett sammanträffande". "Inte en så där stor hög som dykt upp från ingenstans". "Som dessutom orsakar sådär stor skada på metall". "Vilka fler kommer med?"

"Frida och Tom kommer också", sa Oskar. "Och så Aron som var med i Daniels grupp och en Axel Sundberg". "Ja, och Roger".

John svor.

"Hur?". "Trodde Jan hade förstånd nog att välja någon vettigare".

"Det är tungt att medge, men Roger är en bra dykare", sa Oskar. "Det är nog det Jan tänkte på i första hand".

"Det finns många andra bra dykare som kunde ha kommit istället".

"Ja, håller med". "Men Roger var intresserad och blev vald". "Tror du att du står ut?".

John nickade.

"Ja". "Jag vill vara med och stoppa metallviruset". "Och få tag på den som startade det".