Metallviruset

Kapitel 1

Söndagen nittonde maj år 2013. John Fahra vaknade av att någon knackade på rumsdörren. John var i bra fysisk form för sin ålder, och han hade som sin pappa bruna ögon och kortklippt brunt hår. Det knackade en gång till. Han vände på huvudet och märkte att hans halvbror Daniel var borta. Han tittade på klockan. Den var nio. Konstigt. Daniel brukade vakna den här tiden på söndagar, men nu var han redan borta. Det knackade ännu en gång. John steg upp och öppnade dörren. Hans mamma Anna, hans syster Ida och Daniel stod framför honom leendes.

"Grattis på födelsedagen!", sa de alla i kör.

John log.

"Tack", sa han.

"Oj, jag hann nästan", sa en röst bakom dem.

"Pappa!", sa John glatt.

"Grattis på tioårsdagen", sa Henrik.

"Vi trodde du ännu skulle vara i Australien", sa Anna.

"Det gick snabbare än alla först hade trott", sa Henrik. "Och jag ville inte missa Johns födelsedag".

Anna log och vände sig mot John.

"Om du tar byter om kan vi sedan gå och äta morgonmål alla tillsammans", sa hon.

"Fem minuter", sa John och stängde dörren.

De gick till matsalen och åt morgonmål. Sedan åkte de till en butik i närheten av FMD:s högkvarter och handlade lunch och middag. Varje år hade de firat Johns och Idas födelsedagar genom att spendera dagen på en ö längre bort från högkvarteret. Det hade blivit bra alla tidigare år så de skulle fortsätta traditionen i år också. Den här gången tog det dock lite längre tid innan de kom iväg, dels för att Daniel blev illamående och måste stå över, och dels för att Henrik måste lämna in en expeditionsrapport först.

"Ursäkta att det dröjde", sa han när de åkte iväg. "Christian ville inte låta mig gå före jag hade berättat alla detaljer".

"Hur var det?", frågade Ida ivrigt. "Berätta!".

"Och nu måste du berätta dem en gång till", skrattade Anna.

"Tydligen", skrattade Henrik. "Ja, men jag vet helt ärligt inte var jag ska börja. Det känns helt overkligt att jag faktiskt fick träffa en annan av de ursprungliga Mästerdykarna än Christian och fick se grottorna där allt började".

Henrik berättade om grottorna på vägen till ön och en god stund efter att de kom fram. John och Ida tittade drömmande på varandra.

"En dag ska vi dit", sa Ida.

"Definitivt", sa John.

"En dag som jag tror att inte är många år borta", sa Henrik. "Ni är båda två mycket duktiga redan".

"Men vi är bara dykare ännu", sa John. "Vi har ingenting annat än cyklop". "Och vi får egna syrgastuber tidigast om fem år".

"Jag skulle säga att ni är klara för snorklarprovet redan", sa Henrik. "Och ni kommer klara provet för lätt djuphavsdykare om fem år". "Så snabblärda som ni är tror jag att ni är djuphavsjägare ett år senare". "Men på tal om att dyka, vad säger ni om att hoppa i en stund före lunch?".

"Ja!", sa John och Ida med en mun.

De drog på sig våtdräkter, simfötter och cyklop, och hoppade i vattnet. De dök omkring och beundrade livet runt omkring ön. De kunde alla, precis som Mästerdykare tränas till, hålla andan under vatten långa stunder innan de behövde komma upp och andas. De simmade i en halvtimme innan de gick upp på land, bar picknickväskan till  en strand på andra sidan ön och åt lunch. Maten lagade de över öppen eld, vilket tog lite tid att få igång, men som vanligt var smaken väntan värd.