Metallviruset

Kapitel 7

Samma dag hade det kommit in märkliga meddelanden till FMD. Tio kilometer därifrån hade ett flertal båtar stannat ofrivilligt mitt ute på havet. Orsaken var att nedre delen av alla båtars motorer saknades. Nu åkte en mindre båt från högkvarteret med fem dykare iväg till platsen för att undersöka det.

"Nedre delen av motorerna helt borta", sa Daniel. "Meddelade någon hur de såg ut?".

"Det stod inte", sa en annan av dykarna.

"Jag håller fortfarande fast vid att vi borde ha tagit en större båt och flera dykare". "Jag känner på mig att det här är värre än det verkar".

"Det är skumt det här, men jag tror att det är lugnt". "Ingen båt har sjunkit och ingen har blivit dödad på något annat sätt". "Du oroar dig i onödan".

De tittade på varandra en stund och Daniel ryckte sedan på axlarna.

"Ja, du kanske har rätt, Aron". "Men håll harpunerna redo när vi ser båtarna. "För säkerhets skull".

En stund senare kunde de se platsen. Det var sju båtar där, så den var inte svår att se. De drog fram harpunerna och såg omkring sig i vattnet. Och snart stannade båten.

"Ser ni något?", frågade Daniel.

De andra i båten skakade på huvudet.

"Jag går i", sa en av dem, drog på sig ett cyklop och hoppade i vattnet. Han simmade upp bakom båtens motor medan de andra tittade på.

"Ser du något, Erik?"

"Nedre delen av motorn är borta". "Det ser ut som om den smultit bort". "Ge mig min dykmask, syrgastub och harpun så dyker jag ner till botten".

"Jag följer med dig", sa Daniel och drog på sig sin utrustning innan han räckte över Eriks. Sedan dök de ner.

"Vattnet verkar grumligare än vanligt", sa Erik.

"Du har rätt", sa Daniel. "Bortsett från det ser jag inget misstänksamt här". "Vi måste djupare ner".

De dök ner till botten. De kontrollerade sina djupmätare som visade tjugofyra meter. Vattnet var nu grönaktigt.

"Det här är konstigt", sa Daniel. "Vattnet ska väl ändå inte vara grönt".

"Nej", sa Erik. "Men bortsett från det så..." "Vad är det där?".

Daniel simmade närmare Erik och tittade åt samma håll. Det såg ut som någon slags trälåda. De simmade närmare och såg en enorm hög med lådor, som läckte ifrån sig något grönt.

"Vad är...", började Erik. Sedan fick hans syrgastub ett hål, som blev större hela tiden.

"Vad är det som händer?".

Daniels fick också ett hål.

"Vi måste upp!".

De började simma uppåt mot ytan. Hålen i syrgastuberna fortsatte växa och vatten började läcka in i dykmaskerna. De kopplade bort det som fanns kvar av tuberna och fortsatte. De närmade sig ytan. Då började Erik sakta ner.  Han var rädd för att stiga upp för fort. Daniel simmade fram till honom och försökte leda honom uppåt. De måste upp nu, annars skulle de drunkna. De såg varandra i ögonen. Daniel försökte med ögonen säga "Lita på mig, simma upp", och Erik förstod det. Han simmade upp till ytan och drog ett djupt andetag. Han vände sig mot båten och väntade på Daniel. Men han dök inte upp. Erik drog ett till andetag, dök hastigt ner igen och såg Daniel sjunka mot botten.