Metallviruset

Kapitel 12

John körde in till stranden där jakten hade börjat för att inte riskera att motorn skulle förstöras på vägen. Han hoppade i land och gick till bryggan. Den brann inte längre och de andra var fortfarande där.

"Roger kom undan", sa John. "Så vi kan inte förhöra honom". "Men de som plockade upp honom var bekanta". "Det var samma personer som mördade mina föräldrar och Ida".

Jan tittade på honom.

"Så de stod bakom det här också". Jan blev tyst igen en stund innan han fortsatte. "Jag vet inte vad jag ska säga om det". "Men gällande Roger så gav han oss svaret på en fråga, som för tillfället är vår viktigaste". "Hur vi ska stoppa metallviruset".

"Hur?".

"Källan under bryggan brann upp helt och hållet". "Det finns ingenting kvar av det här". "Jag vet inte om det var okänt för Roger eller om han glömde bort att det skulle brinna upp helt". "Och så ska vi uppmana alla som har blivit vaccinerade den senaste veckan att vara försiktiga några dagar framåt". "Benskörheten är inte permanent". "Dock var det vissa som inte fick vår varning i tid". "Ja, och såklart ersätta alla nålar med nya".

"Hur gjorde han det?". "Hur var det ingen som såg det?"

Jan skakade på huvudet.

"Ingen vet". "Men snart är det borta". "Jag vet vad du tänker", sa han hastigt när John öppnade munnen. "De kommer inte att försöka sprida det på nytt när de vet att vi har stoppat det". "Och de kommer de att få veta". "Och nej". "Jag har ingen aning om vilka de är och om, och i så fall vad, de kommer göra härnäst".

På kvällen åkte tre stora FMD båtar ut till varsin metallviruskälla ute i havet. John var på den som skulle till originalkällan och han skulle få förstöra den. När de kom fram räckte Jan över en pinne och en tändsticksask till John. Men han tog inte emot dem.

"Jag vill se honom först". "Vi är nu ovanför honom". "Jag känner det på mig".

Jan nickade.

"Som du vill".

John tog på sig våtdräkten, simfötterna och cyklopet, och hoppade i. Han simmade rakt nedåt mot botten av högen. Och där låg Daniels kropp. Den var fortfarande i bra skick. John simmade närmare. För första gången sedan hans föräldrar dog grät han. Han stannade tills luften började ta slut och simmade sedan upp. Han blinkade bort tårarna ur ögonen och klättrade upp i båten. Han tittade ner i vattnet.

"Du var den bästa bror man kunnat önska sig". "Du var alltid där för mig när jag hade det tungt". "När jag var omgiven av mörker ledde du ut mig i ljuset igen". "Du räddade mitt liv".

John stängde ögonen och blev tyst en stund. Sedan tittade han ner i vattnet igen.

"Vila i frid". "Jag kommer aldrig att glömma dig". "Tack för allt".

John tände pinnen och kastade den mot källan. Stora lågor steg upp ur havet. Metallviruset var borta. Oskar, Frida och Tom gick fram till John och lade alla en hand på honom. De log mot honom och han log tillbaka.

"Jag är okej", sa han. "Jag är okej".

De tittade på lågorna tills de slocknade och gick sedan ner under däck. Båten vände om och åkte tillbaka mot högkvarteret.