Hjärtslag D.L

Har legat vaken, låtsas va oberörd, nu hör jag nu hör jag nu hör dem vad vi gör

"Det var länge sen du hade såhär mycket tid för oss, är du aldrig med Dante längre?" frågade Ellie mellan tuggorna. Vi satt hemma hos Amanda och åt lasagne som för övrigt var extremt god.

"Jo det är klart att jag är, han har bara mycket att göra nu, det har ju jag med." svarade jag för det var sant att jag och Dante inte alls hade lika mycket ensamtid längre, vardagen kom liksom emellan. Han hade mycket att göra med musiken och han var ju tvungen att få ha ett liv utanför mig. Det var mitt eget val att inte bli involverad i hans jobb och livsstil så jag fick ju ta den smällen själv. Sen hade ju jag också äntligen hittat ett jobb, visserligen på ett Stadiumlager så det kanske inte var det roligaste man kunde göra men jag tjänade i alla fall pengar.

Jag antog att detta var nästa testperiod i vårt förhållande, vardagen. Det hade ju inte direkt glidit som på en räkmacka fram hit kunde man ju lugnt säga. Såklart fanns det ju folk som hade ännu värre prövningar men jag tycker ändå vi hade klarat av en hel del.

Ellie vände sig mot Amanda istället som höll på att lassa upp mer lasagne på tallriken.

"Hur går det med dig och Axel då? Han borde väl ha lika mycket att göra?" frågade hon och Amanda stannade upp lite i rörelsen.

"Hm, jag vet inte" sa hon lågt och ryckte på axlarna. Man märkte klart och tydligt att något inte stod rätt till men problemet med Amanda var att det var väldigt svårt att få svar på vad det var. Hon stängde gärna in sig i sig själv vilket jag också hade en tendens att göra så jag förstod henne.
Jag kollade på henne, la huvudet på sned och log.

"Du vet att vi är rätt bra på att lyssna faktiskt" sa jag i hopp om att hon skulle öppna upp sig.

"Asså vi är kind of inte tillsammans längre. sa hon med en suck och kollade ner i bordet.

"Kind of? Och du har inte sagt något till oss?" utbrast Ellie och jag gav henne en snabb blick, det var verkligen inte läge att ställa massor frågor.

"Jag pallar inte snacka om det. Jag är varken ledsen eller arg längre på varken honom eller mig och vi har inget agg mot varandra eller något. Det fungerade bara inte." sa hon och jag kollade medlidande på henne.

"Vi finns alltid om det är något, okej." sa jag och Ellie nickade instämmande. Amanda log lite lätt och återgick till maten.

Vi hade trevligt där vi satt men en liten oro började växa fram i mig. Jag fick en dålig magkänsla av att det skulle sluta såhär för mig och Dante också, att det helt enkelt inte skulle fungera när allt kom till kritan och våra liv krockade med varandra. Han var mitt uppe i sin karriär och jag hade verkligen precis börjat. Inte visste jag vad jag ville göra efter lagerjobbet liksom. Hans jobb var ju inget vanligt "jobba från morgon till kväll" yrke om man säger så. Han levde ju i sitt jobb, hans liv var hans jobb och med det innebar många resor och upptagen tid. Kunde man verkligen bygga på en framtid då? Med Rasmus kunde jag i alla fall se en framtid men jag visste inte om jag gjorde det med Dante, var det verkligen värt att kämpa då? En relation där man inte hade tid för varandra var inte en bra relation, så mycket visste jag.
Helt plötsligt kände jag ett stort behov av att ha Dante i min närhet.

Ronja 19:42
Ses imorrn?

Det tog några minuter innan jag fick svar men troligtvis var han upptagen med något.

Dante 19:46
Kan inte tyvärr, jag och Valter ska iväg men nästa vecka?

Nästa vecka?! Såhär länge hade han inte bett mig vänta någon gång hittills, visste han hur lång tid det var kvar till nästa vecka...
Istället fick jag ett oväntat sms från en annan person.

Rasmus 19:53
Är du hemma, tror vi behöver snacka.

Jaså nu passade det sig alltså att höra av sig. Jag var mins lika besviken på honom som på Dante över det där slagsmålet. Ändå kände jag att det var bra att fä prata med honom. Vi var trots allt vuxna människor och borde kunna prata om problem.
Nu när Dante ändå inte verkade ha tid för mig så kunde jag väl lika gärna ta tillfället i akt.

Ronja 19:54
Jag är hemma hos Amanda men kommer hem om 20, kom då.

Till Ellie och Amanda sa jag bara att jag var tvungen att dra för att jag mådde lite illa. Visst jag skulle såklart kunna berätta sanningen men jag pallade inte bara så det fick bli en nödlögn.
Jag lämnade i alla fall Amandas lägenhet och begav mig hem.

Haha inget blir verkligen som jag har tänkt mig och kan meddela att hela slutet på den här delen försvann så jag behövde skriva om det. Kom knappt ihåg vad jag hade skrivit då det var ett tag sen och nu blev den inte bra så bye. Hahah pallar inte skriva mer på den här nu. Hööööörs:)