Hjärtslag D.L

Jag borde släppa dig men det är svårt baby du är ju allt för mig

Desperat scrollade upp och ner på datorn efter lediga jobb, en fluga surrade ovanför mitt huvud och mikron pep med min mat i. Jag var liksom 21 år gammal och hade varit arbetslös ett tag nu, verkligen ingen livsstil jag rekommenderade. Jag var i behov av att kunna tjäna mina egna pengar typ nu, helst igår.

Mikrons pipande höll tillslut på att ge mig tinnitus så irriterat reste jag mig upp och gick ut till köket. Tallriken var varm så jag var tvungen att snabbt ställa ner den på bordet för att inte bränna mig. Mobilen kopplade jag upp till högtalarna och satte på musik, jag klarade typ inte av att äta när det var helt tyst. Att försöka hitta jobb fick vänta ett tag till, visst var det dumt att skjuta upp det men det var så oerhört tråkigt att leta och jag blev bara irriterad när det inte fanns några.
Mitt i allt plingade min mobil till.

Dante 16:27
Jag behöver dig, jag är hemma.

Det var oklart vad han menade med behövde mig, antingen behövde han hjälp med något jobbigt som han inte pallade göra själv vilket inte skulle förvåna mig. Eller så var det så att något hade hänt, men grejen var den att han inte brukade skriva till mig då. Han ville ju oftast vara själv när han mådde dåligt så min magkänsla sa att han behövde hjälp med något.

Ronja 16:28
Till vad?

Han svarade inte och jag blev lite mer fundersam, om han behövde hjälp med något borde han ju säga vad det var. Om det inte nu var så att  det va så tråkigt arbete så han visste att jag inte skulle komma om han skrev vad det var.
Samtidigt vågade jag inte chansa så jag slängde på mig en hoodie och begav mig ut, mot Dantes lägenhet.

Det var ganska kyligt ute så jag ökade takten för att komma fram snabbare men dessvärre öppnade sig himlen och världens störtregn dränkte mig från topp till tå. Jag ökade takten ännu lite till men håret hängde redan i stripor längs mitt huvud, den gråa hoodien blev snabbt en nyans mörkare och vattnet började hitta sig in i skorna. Nu hoppades jag verkligen att det var något viktigt, annars var det väldigt onödigt att bli en sjöhäst.

Jag drog upp den tunga porten till hans lägenhet och joggade upp för trapporna. Hissen här hade varit trasig superlänge nu så det var tur att han i alls fall inte bodde allra högst upp. Utanför dörren stannade jag upp, nu visste jag helt ärligt inte vad jag skulle förvänta mig. Dörrklockan hördes inifrån lägenheten och dörren öppnades nästan direkt.

Dante såg helt förstörd ut och nästan ramlade in i min blöta famn. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag lät honom gråta, över något jag inte hade en aning om. När han hade lugnat ner sig lite frågade jag vad det hela handlade om och han sträckte fram en hand som han höll knuten. Han vecklade upp den och i handen låg ett guldit halsband men en fågel på. Jag visste vad det var för något och förstod direkt, hans pappa. Vissa dagar var ju jobbigare än andra och idag verkade det vara extra jobbigt.

Jag kollade upp på hans söndergråtna ansikte och log ett milt leende.

"Han älskar dig och han är så sinnessjukt stolt över dig, han vill inte se dig sörja honom. Han vill att du ska vara glad, glad över hur långt du kommit livet. Han är alltid med dig." sa jag försiktigt.

Dante knöt handen hårt om halsbandet igen och några fler tårar rann ner för hans kinder. Han tog min hand och ledde mig igenom lägenheten och ut på balkongen där han tog upp ett ciggpaket ur fickan. Han tog upp en cigg och räckte paketet till mig men jag skakade på huvudet, egentligen visste han om att jag inte rökte och han borde dra ner på det själv också.

Han lutade sig över balkongräcket, blickade ut över Stockholm och tog ett bloss på ciggen, jag ställde mig bredvid honom. På gatan nedanför gick en barnfamilj och pratade om något som tydligen var ganska kul för det äldsta barnet skrattade högt. En kvinna kom gående med en hund och två killar åkte förbi med varsin moppe. Jag skrapade lite lätt med ena foten på balkonggolvet och Dante drog en djup suck.

"Fan." sa Dante från ingenstans, jag kollade på honom och höjde ena ögonbrynet.

"Förlåt att du får stå ut med mig och mitt jävla humör när jag bli så fuckin' emotionell." sa han och det var svårt att tyda på hans tonläge om han var ledsen eller arg.

"Jag står ju här bredvid dig idag för att du är du och inte någon annan." sa jag efter några sekunders funderande. Han log mot mig, tog ännu ett bloss och vände återigen ut blicken över stan.

Han fimpade ciggen och hans arm la sig varmt och tryggt runt mina axlar och jag flyttade mig lite närmare honom. Det var nog väldigt sant det jag sa förut. Att jag faktiskt stod här bredvid honom för att han var han. Hans humör och sätt att agera i olika situationer hade ju format honom till den person han var och det var den Dante jag älskade, över allt annat.

Dante i mitt fkn hjärta asså, han är verkligen det finaste som finns<3333333 Hööööööööörs:)))))))