Hjärtslag D.L

Vi kan va, vi kan va, vi kan va allt för mig

Jag och Dante satt hemma i min soffa och kollade på TV när det plötsligt ringde på min dörr. Jag kollade fundersamt på Dante för jag visste att varken Ellie eller Amanda var hemma så någon av dem kunde det omöjligt vara. Dante ryckte lite lätt på axlarna och jag reste mig upp för att gå och öppna.

Försiktigt låste jag upp dörren och där utanför stod Rasmus av alla människor. Jag lyfte på ögonbrynen och väntade på att han skulle säga något.

"Förlåt Ronja, jag har varit helt dum i huvudet, jag saknar dig som fan." sa han och hans röst skakade på ett konstigt sätt. Han var inte full, det hördes. Det lät snarare som om han var på väg att börja gråta. Det gjorde lite ont i mig att att se honom må dåligt men han kunde väl inte på fullaste allvar mena att en mening skulle förlåta honom efter allt detta. Han kunde inte bara komma nu helt plötsligt och försöka be om förlåtelse. Ändå ville jag förlåta honom på något sätt men så fungerade jag med alla människor, jag ville tro gott om alla och ge folk fler chanser än vad dem förtjänade men den här gången var jag helt enkelt tvungen att hålla tillbaka. Efter allt han hade gjort förtjänade han inte ens min uppmärksamhet.

Dante kom upp bakom mig och jag gav honom en förvirrad blick. Han hade spänt ögonen på Rasmus och det var ingen vidare vänlig blick, den var iskall.

"Oj, förlåt, jag visste inte att eh han var här" sa Rasmus lite oroligt.

"Rör inte min tjej" sa Dante då kallt.

Fan Dante, tänkte jag för jag kände Rasmus tillräckligt bra för att veta att det absolut inte var rätt tillfälle att säga så. Dock lät orden "min tjej" väldigt bra och det kändes lite skönt att få bekräftelse på att vi verkligen var tillsammans.

Det sorgsna uttrycket i Rasmus ansikte försvann lika snabbt som en stjärna faller på himlen och blev minst kallt som Dantes. Detta kunde inget annat än sluta dåligt nu.

"Din tjej?" sa Rasmus med ett elakt leende på läpparna.

"Var jag otydligt tycker du, jag kan gärna upprepa mig. Ja, MIN TJEJ." sa Dante och jag flätade diskret in min fingrar i hans. Han kramade om min hand som svar.

Rasmus såg det och spände istället blicken i mig och av ren reflex tog jag ett litet steg bakåt och kramade Dantes hand.

"Hah, är du rädd eller? Lovar att du inte har någon anledning att vara det, än så länge." sa han hånande.

Jag kollade förskräckt upp på Dante och han gav mig en blick som sa ungefär, jag kommer alltid skydda dig och jag blev lite lugnare.

"Jag är inte rädd för dig" sa jag och försökte låta självsäker samtidigt som mitt hjärta dunkade hårt och Dante kramade min hand.

"Fan va du ljuger jävla hundvalp." svarade han.

"Käften." sa Dante vasst och Rasmus tog ett steg mot honom, lyfte armen och svingade en kuten hand mot Dantes ansikte som relativt smidigt fångade upp den och tog ett stadigt grepp runt handleden. Jag kunde se på hela Dante vad han tänkte göra.

"Dante sluta" sa jag uppgivet men det var som att han hade tunnelseende. Han varken såg eller hörde mig längre.

Snabbt lyfte han handen och svingade den mot Rasmus. Knogarna träffade perfekt över käkbenet och Rasmus tog några famlande steg bakåt med ansiktet nerböjt. Han återupptog balansen och lyfte blicken mot oss. I hans ansikte fanns det elakaste och mest ondskefulla leendet jag någonsin hade sett och han tog ett steg framåt, lyfte högerarmen och svingade den hårt rakt mot mitten av Dantes ansikte. I sista sekund blundade jag men hörde smällen och brosk som knäcktes alldeles för högt.

Asså jag har skrivflyt igen vilket är så jävla skönt!!!! Hööööörs:))))