Hjärtslag D.L

O' du svara mig när ja' fråga dig att du aldrig skulle släcka våran låga, nej

Jag slog upp ögonen och blinkade några gånger för att se ordentligt. Jag låg i min säng och bredvid mig låg Dante och kollade på mig.

"Godmorgon sömntuta" sa han och log. Jag slängde en snabb blick på klockan, 12:10, gårdagen blev väl för mycket för mig eller något.

"Godmorgon" svarade jag och lät den ljumma sommarluften från det öppna fönstret svepa över mig.
"Du?" sa han.
"Mm"
"Jag måste snacka om det som hänt."

Jag la mig på sidan och kollade på honom, redo att lyssna.

"Det va egentligen superdumt av mig att dra några slutsatser efter det Rasmus skrev utan att snacka med dig först men i den sekunden trodde jag på honom. Du vet ju hur impulsiv jag blir ibland."

Jag skrattade lite för mig själv för jo, jag visste mer än väl hur impulsiv han kunde bli när något händer, det har vi ju inte alls sätt exempel på förut.

"I alla fall" fortsatte han.

"Jag kände att det var mitt fel, att jag inte var tillräckligt bra och att Rasmus trots allt var bättre för dig, det var som att en liten del av mitt hjärta gick av när han skrev som han gjorde. Först blev jag lack på dig för att jag trodde du var oärlig och bara spelade mig men sen blev jag lack på mig själv för att det skulle ha varit mitt fel efter alla skeva grejer jag har gjort. Det blev liksom kaos och tillslut kände jag att det kanske var bäst att vi inte pratade mer, för bådas skull. Förlåt."

I några sekunder låg jag bara och kollade på honom med ett milt leende, han såg så oskyldig ut när han låg där bredvid mig. Jag tyckte synd om honom.

"Du har absolut inget att säga förlåt över, du har inte gjort något fel och jag har inte gjort något fel. Det här hänger inte på oss, det hänger på Rasmus så vi glömmer det och glömmer honom. Vi har i alla fall varandra och det ska vi ta vara på."

Han log, böjde sig framåt och pussade mig på pannan.

"Bästa pannkakor vinner!" ropade han sedan ivrigt och begav sig ut mot köket.

"Tönt du vet att jag vinner!" ropade jag efter honom även om jag visste att jag inte hade en chans mot honom i att steka pannkakor.

"Hah, du tror dig så jävla mycket" ropade han retsamt tillbaka. Jag reste mig upp och sprang efter honom för att komma före honom till köket.

Dante vann dock tävlingen innan vi ens hade börjat så det fick bli han som stekte alla pannkakor. Dels för att dem var så extremt goda och dels för att jag inte orkade steka några.

"Vilka jävla pannkakor du stekte" sa Dante och flinade mot mig.

"Tönt, det skulle bli för svårt motstånd för dig om jag var med" sa jag och Dante skrattade åt mig. Det hade verkligen blivit en grej att jag kallade honom tönt och för mig var den vackraste tönten av alla. Jag visste att det var värt att spara på orden "jag älskar dig" för om jag inte hade gjort det hade jag kanske inte suttit här med honom. Det fanns alltid en väg tillbaka för oss två och jag orkade inte ens lägga energi på Rasmus, det han inte visste om var att han bara hade stärkt vårt förhållande istället för att förstöra det som troligtvis var hans plan. Vissa personer var helt enkelt för dumma för att tänka på och Rasmus var en av dem. Det var klart att jag lär träffa honom någon gång framöver i livet men numera var han bara vilken kille som helst i mina ögon. Tack vare Dante hade jag kommit över honom.

Haha inser att slutet på denna del låter som att jag avslutar boken men det gör jag veeeerkligen inte, fortfarande lååångt kvar. Ni är bäst vi hööööörs:))))