»f.s« All That Matters

Kapitel 12

"2017-07-05 00:13 Hej, jag kan inte sova. Jag kollar på en film som jag såg för ett par år sedan. The Impossible heter den. Den handlar om en familj, en mamma, en pappa och tre söner. De åker till Thailand samtidigt som Tsunamin var där den 26e december 2004. Jag vill inte avslöja för mycket för er som inte sett den men familjen kommer ifrån varandra i alla fall. Det är en stark historia baserad på verklighet. Det har alltså hänt på riktigt. Jag kollar på den nu för att ha en ursäkt till att jag gråter. Denna film är alltså riktigt sorglig och jag rekommenderar den till alla som vill gråta eller liknande. Den är också superbra om man bara vill kolla på en film man inte sett. Innehållet är underbart och den äldsta sonen är söt. Okej, jag är sjutton nu och han spelar typ tolv i filmen men han är så söt, fortfarande. Tom Holland. I alla fall, den riktiga anledningen till att jag gråter är att jag ångrar hela dagen. Jag träffade Felix i morse och jag tror jag gjorde något riktigt dumt. Jag tänker inte skylla på hormonerna bara för att jag är gravid. Det jag gjorde var extremt omoget och jag sårade honom. Förlåt. Jag vågar inte ringa honom för jag vet inte vad han kommer säga då. Jag vet inte vad jag själv skulle säga. Han vill antagligen inte prata med mig heller. Nu vet alla ni som har frågat idag varför jag var så deppig, varför jag är det. Det är fortfarande på grund av honom och mig. Jag vill så gärna ha honom här när jag är tre månader gången. Det är bara fyra dagar kvar. Jag vill att han ska mäta min mage den här gången istället för mamma. Snälla Felix, om du läser det här. Förlåt mig, jag har så mycket att säga till dig och jag skulle verkligen behöva prata med dig igen. Förlåt. – Alina."

Medan jag skrev det där inlägget började tårarna rinna ännu mer än innan. Filmen är pausad precis efter Tsunamin. Jag torkar bort tårarna och reser mig upp på skakiga ben ur sängen. Jag drar handen över magen och känner efter vad jag är sugen på. Chips. Chips och Oboy.

Jag drar ner linnet som glidit upp över rumpan ifall någon är vaken, innan jag försiktigt öppnar dörren och går ut. Med försiktiga steg går jag nerför trappan till bottenvåningen. En lampa lyser i köket och om jag verkligen hör rätt så låter det som att någon snyftar. Med, enligt mig smidiga och tysta steg går jag fram till kanten av väggen in i köket och tittar in. Direkt möter jag mammas blick och när jag ser på platsen mittemot henne ser jag honom, Felix. Med huvudet i händerna.

Mamma bär endast en morgonrock och Felix har samma kläder som han hade tidigare idag, eller igår.

"Vad ska jag göra?" Felix röst låter svag och mamma vinkar åt mig att komma in. Jag skakar försiktigt på huvudet och hon ger mig en menande blick. Vad kan gå fel egentligen? Jag ville ju prata med honom.

Jag tar försiktigt ett steg in och drar ner linnet ytterligare en bit. Jag är ganska säker på att mina bröst kommer ploppa ut snart. Är det bättre än rumpan? I killars ögon kanske, men inte för mig.

"Du kan prata med henne, gubben." Säger mamma och tar bort sin hand som hon hållit på Felix arm.

"Hon kommer aldrig vilja prata med mig igen, sa jag ju." Han tittar upp på henne men vänder sedan sin blick till mig. Hans ögon är röda och svullna, kanske har han gråtit hela dagen. Jag ser säkert likadan ut.

"Jag lämnar er en stund." Säger mamma och reser sig upp. Hon går förbi mig och lägger en hand på min axel innan hon går ut genom dörröppningen. Bara några sekunder senare hör jag steg i trappan, men min blick är fäst på Felix.

"Förlåt, Alina." Säger han tyst. Jag säger ingenting. Jag känner mig stum, jag har precis skrivit på min blogg att jag har så mycket att säga till honom men nu kommer ingenting. "Snälla säg något." Viskar han. "Vad som helst. Berätta för mig hur mycket du hatar mig och hur mycket du vill ha barnen för dig själv nu. Berätta hur lite jag är värd dem."

"Felix." Viskar jag och tar dem fyra stegen fram till stolen mamma satt på. Han följer mig med blicken och jag sätter mig och sänker blicken till bordet. "Förlåt, jag ville inte... Jag tänkte inte så... Jag... Jag saknar dig." Det sista viskar jag ut och tittar upp på honom. Han ser förvånat på mig innan han sträcker fram handen över bordet.

"Inte lika mycket som jag saknar dig." Svarar han. Jag sträcker fram min hand och tar hans. "Jag är ledsen att jag var så dum. Men det jag sa på toaletten var sant, vi måste lära känna varandra bättre." Jag nickar och ser in i hans något gladare ögon.

"Kan du sova här?" Frågar jag. Han nickar försiktigt innan han reser sig upp. Jag reser mig jag också och vi möter varandra på kortsidan av bordet.

"Jag har saknat det här." Försiktigt böjer han sig ner och hans läppar snuddar vid mina. Hans läppar smakar salt och jag gissar att mina gör detsamma så mycket som jag har gråtit. Vi släpper varandra och jag vänder mig om mot skafferiet. Jag plockar ut en påse chips och Oboy-paketet innan jag går över till kylen och tar ut mjölken.

"Vill du ha Oboy?" Frågar jag. Felix skakar försiktigt på huvudet innan han tittar mot vattenkranen.

"Kan jag få vatten?" Jag nickar och skrattar till.

"Klart du får." Säger jag och tar fram två glas ur skåpet över diskhon. Jag räcker det ena till Felix innan jag fyller det andra med mjölk. "Jag kollar på film däruppe. Du får sova om du vill men jag ska kolla klart, och äta chips och dricka Oboy." Säger jag och tittar på honom där han står med glaset mot läpparna. Han tar bort det och nickar mot mig.

"Vi får väl se om jag somnar eller håller mig vaken med dig." Säger han och ler.

-

*Redigerad.*

21/7-14