»f.s« All That Matters

Kapitel 31 Felix

2017-09-11 10:08

Jag ser frustrerat på tjejen framför mig. Varför ignorerar hon mig? Jag vet inte vad jag har gjort för fel och inget svar får jag. Hon är frustrerande, irriterande och dryg. En sjuttonårig tjej som vägrar gå till skolan, omogen. Varje dag funderar jag på om det här verkligen kommer fungera. Jag älskar henne, det gör jag. Av hela mitt hjärta. Men snälla, fina lilla värld. Varför gör hon såhär mot mig?

"Ina." Hon ser upp på mig med en dryg blick och jag rättar mig snabbt. "Alina." Hon tittar ner på mackan hon har framför sig igen. En tugga har hon tagit, en encentimeters tugga. Här har vi suttit i åtta minuter, sedan det lilla caféet öppnade.

"Alina, du måste prata med mig. Hur ska jag kunna ändra mig när jag inte vet vad jag har gjort? Jag tyckte du skrattade med mig igår och hade kul, men direkt innan våra familjer kom så ändrades du totalt." Säger jag frustrerat. Jag är inte arg på henne längre, jag vill bara veta hur jag ska göra henne glad.

Hennes blick glider från mackan till telefonen bredvid. Hon kan inte mena att hon är sur på mig för att jag tog den ifrån henne, eller? Jag gör det ganska ofta, men det beror ju på att hon använder den på tok för mycket.

"Är det allt det här med telefonen?" Frågar jag förvirrat och hon tittar upp igen. "Svara bara, det är en enkel fråga." Säger jag frustrerat och hon nickar försiktigt. Det kan inte vara sant. "Men förlåt för det då. Jag tycker att du har den uppe alldeles för ofta, jag försöker prata med dig, men då åker den fram. Det är jobbigt för mig att föra en konversation med någon som inte kan hålla fingrarna borta ifrån telefonen. Du måste förstå. Hur skulle du känna om du försökte prata med mig och jag tog upp telefonen?"

"Du gör det, Felix. Lika ofta som jag avbryter dig med telefonen gör du detsamma mot mig. Du tar min telefon ifrån mig, jag vet att du skämtar när du gör det, men det är inte roligt. Du vet att bloggen är allt jag kan använda för att prata ut. Jag har inga vänner att prata med som orkar lyssna på mig. Jag får inte ens gå ut och vara med de vänner jag har! Du och bloggen är det enda jag har. Du och en jävla sida på internet. Förstår du ens hur det känns?" Hon ser sårat på mig innan en tår börjar rinna nerför hennes kind.

"Alina... Förlåt, jag kanske... Nej, eller jo... Jag vet inte..." Jag är ordlös, det finns ingenting jag kan säga som skulle kunna mäta sig med hennes ord. Har hon rätt? Är jag precis som jag känner att hon är? Jag är chockad. Varför har hon aldrig sagt något förut isåfall?

"Jag vill inte bråka, jag vill verkligen inte det." Säger hon och torkar bort tåren. Jag nickar medhållande. "Jag är ledsen att jag tar upp telefonen lite för ofta, men den är min bästa vän, att svara på kommentarer om att människorna som läser finns där om jag vill prata, det är det finaste jag har. Jag hoppas du förstår det nu."

"Jag är ledsen ifall du känner att jag gör samma sak, det är verkligen inte meningen och jag har aldrig sett det på det sättet förut. Jag är ledsen om jag har sårat dig." Hon ler snett och jag ler tillbaka och lägger handen på bordet så hon kan ta den, vilket hon gör. "Jag hoppas du vet att du kan prata med mig när som helst. Jag vill också att du pratar med mig istället för att ignorera mig. Berätta vad jag gör för fel så jag kan ändra mig. Jag hatar att bråka med dig eller att se dig ledsen och arg. Jag älskar dig."

"Jag älskar dig också." Säger hon tyst. Jag nickar och ser ner på hennes nästintill orörda macka.

"Ät den där nu." Säger jag och nickar mot den. Hon släpper min hand innan hon tar upp mackan och för den till munnen. Den här gången är tuggan hon tar mycket större än tidigare och på något sätt känner jag mig stolt. Stolt över att ha lyckats bli sams med henne och fått henne att prata med mig.

"Du Felix." Jag flyttar blicken från hennes mun till ögonen och väntar på att hon ska tugga ur och prata. "Jag funderade-" Hon pratar medan hon sväljer och när hon väl svalt pratar hon normalt. "-på det här om namn. Borde vi inte ha namn på ungarna klara när de kommer?"

"Jo, jag har nog ett par förslag redan nu." Säger jag och hon ser uppspelt på mig. Egentligen har jag ingen aning om vad jag skulle vilja att mina barn hette.

"Spit it out." Jag rycker på axlarna innan jag flinar åt henne. Jag får en idé.

"Frank och Felix eller Ina och Alina." Säger jag och hennes leende försvinner. Allt oftare har jag börjat inse att hon inte tycker om när jag skämtar, men det är ändå jag. Vad ska jag göra om jag inte skämtar?

"Du är tråkig. Jag tänkte såhär. Jag äter upp den här mackan och sedan går vi hem och bestämmer oss för, ska vi säga åtta namn, så läser vi upp dem för varandra så får vi bestämma oss för åtta gemensamma och sedan utgå från dem typ." Säger hon exalterat och jag rycker på axlarna. Jag tycker det är lite tidigt att prata om namn, det är väl något man bestämmer när man ser barnen?

"Alltså, jag ska in till studion idag. Jag måste jobba eftersom jag drog från USA, men om vi säger att den där namngrejen ska vara klar till på onsdag så får vi fundera lite när vi har tid och så. Jag jobbar idag och imorgon, så jag kör hem dig till din mamma eftersom du ville bli sjukanmäld från skolan och inte får vara själv." Säger jag med blicken i hennes ögon. Hon rycker generat på axlarna innan hon nickar.

"Okej, onsdag får det bli. Hämtar du mig hos mamma sedan?" Hon ser blygt på mig och jag nickar lätt.

"Jag kommer hem till dem vid sex, vi ska äta hos dem." Säger jag och hon skiner upp i ett leende innan hon börjar trycka i sig mackan igen.

"Jag har saknat mammas mat, jag ångrar att jag inte åt igår, för hennes mat är så mycket bättre än den jag fick dagarna innan." Mumlar hon med munnen full av macka.

"Tack för den, Ina. Nu kommer du att få stå ut med det namnet för du störde dig inte på mig innan din mamma sa att det är din mormors namn. Jag tycker det är ganska roligt att ni heter Ina, Tina och Alina." Jag flinar mot henne och hon sträcker ut sin brödfyllda tunga mot mig.

"Mamma heter Kristina." Mumlar hon.

-

*Redigerad*

1/8-14