»f.s« All That Matters

Kapitel 20 Del 1

"2017-08-21 08:25 At the moment sitter jag utanför den här förbaskade skolan. Felix sitter på min vänstra sida och Rebecca sitter på min högra. Vi ska snart gå in i aulan och samlas med våra klasser. Felix är med för att han inte vågar lämna mig själv. Ryggen har blivit hundra gånger värre och jag vågar knappt gå, rädd för att ramla ihop. Magen växer alldeles för snabbt och jag orkar knappt bära den. Hur kan de tvinga mig att gå till skolan? Stress kan skada barnen och stress är det enda som finns i skolan. Jag måste i alla fall sluta skriva nu för jag har inte tid. Felix klagar för han ska hjälpa mig in. Hejdå. – Alina."

"Kom igen." Mumlar Felix och jag ser irriterat upp på honom där han sitter bredvid mig.

"Jag klarar mig själv, du behöver inte vara här om du inte vill. Jag bad dig inte." Säger jag ilsket och han himlar med ögonen innan han reser sig upp från den alldeles för hårda och obekväma bänken.

"Upp med dig." Säger han och sträcker ut handen. Jag himlar med ögonen precis som han just gjort och tar motvilligt tag i hans hand.

"Ta det lugnt för i helvete." Mumlar jag och reser mig med hjälp av honom. Väl på fötter känner jag att jag bara vill sätta mig ner igen, hur obekväm bänken än var.

"Vi lär ju gå till läkaren med dig." Säger han besvärat och jag skakar uppgivet på huvudet. Ilskan börjar avta igen.

"De vill inte ha mig där. Jag har varit där hundra miljoner gånger och de säger bara att det är normalt." Säger jag och suckar tungt. Sedan värken blivit mycket värre har jag varit till vårdcentralen många gången och försökt fått hjälp. De förklarar gång på gång att det är normalt, men att min kropp är svag och att det är en så stor förändring för mig. Ändå får jag varken smärtstillande eller sjukskrivning beviljat.

"Händer det något med våra barn så kan de förvänta sig en stämning så det bara sjunger om det." Felix lägger handen över min rygg och puttar mig försiktigt framåt. Rebecca kommer upp bredvid mig, men säger ingenting. Jag tror inte hon är så bekväm med att Felix är med och jag tror inte heller att det hjälper att han är på hur detta humör idag. Han har klagat på mig hela morgonen på grund av att jag råkade göra honom aningen irriterad i morse. Jag var rent av förbannad när jag vaknade, men lugnade ner mig när han blev som mig, nu är vi likadana båda två. Irriterade och antagligen vill ingen av oss vara här. Jag går gärna hem nu direkt eftersom jag vet om att jag ändå inte kommer klara mig därinne.

Vi kommer in i aulan och både jag och Rebecca tittar efter skylten med vår klass namn på.

"Där." Mumlar Rebecca och pekar på den gröna skylten. Jag nickar och tar tag i Felix hand. Han följer med oss fram till klassen och jag känner hur allas blickar är riktade mot oss hela vägen fram. Antingen beror det på att det är just Felix som går genom deras korridor, eller så beror det på min enorma mage. Alla kanske inte känner till allt om oss, och isåfall ser det säkert lite udda ut. Jag tittar efter Alicia som ska gå i min klass hon också. Vi har alltid gjort exakt samma saker, inte för att vara tillsammans, men för att vi haft samma intressen och värderingar. Vi valde därför samma linje och gymnasium, blev båda antagna och började i samma klass.

"Vad letar du efter?" Frågar Felix nära mitt öra. Jag ser upp på honom och upptäcker att han står väldigt nära mig.

"Alicia." Mumlar jag och snuddar försiktigt mina läppar mot hans. Jag vill inte att vi ska bråka och vara irriterade på varandra idag, inte nu när han åker om bara två dagar. Det är inte värt att tjafsa om småsaker när vi ändå ska vara ifrån varandra så länge.

Jag tittar framåt igen och får syn på Alicia. Hon möter min blick och tar sig fram igenom resten av klassen till mig. Hon kramar om mig hårt och tittar sedan upp på Felix med en sträng blick.

"Vad gör du här?" Frågar hon oartigt. Jag kan inte låta bli att skratta åt tonen hon använder och får direkt en känsla av att hon inte tycker om honom. De har inte träffat så många gånger, men tidigare har hon inte alla verkat lika fientlig.

"Jag är här med Alina." Säger han som om det vore en självklarhet och ställer sig sedan bakom mig. Armarna låter han hänga ner över mina axlar vilande på magen. Jag ler för mig själv och ser på Alicia, hon är en kopia av hur jag såg ut för snart fem månader sedan. Jag vill ha tillbaka min kropp. Jag har blivit kortare på något sätt och hon är nu säkert en centimeter längre än mig. Det känns konstigt och jag vänder blicken ner mot hennes skor och får min förklaring. Hon bär högklackade stövlar. Jag tittar upp igen och möter hennes frågande blick.

"Jag undrade bara varför du var längre än mig." Säger jag. Hon skrattar till och nickar innan hon vänder blicken mot en av tjejerna i klassen och de börjar prata om någonting. Jag känner hur det blir aningen jobbigt för mig att stå här och korsar benen. Jag är kissnödig. Igen. "Felix." Jag vänder upp huvudet och han viker sitt över mitt och placerar sina läppar mot mina, nästan som att han inte kunde motstå frestelsen. När han släpper ger han mig en nick att fortsätta vad jag tänkt säga. "Jag måste på toa."

"Åh, eh, jag följer med dig. Om du hittar." Säger han och ser sig omkring i aulan. Han släpper sitt grepp om mig för att istället ta tag i min hand.

"Rebecca." Hon vänder blicken från en av tjejerna i klassen och nickar mot mig med ett leende. "Jag måste på toa, kan du hälsa läraren om vi blir sena och sms:a mig vilket klassrum vi ska till?" Frågar jag och hon ler återigen.

"Självklart. Vi ses." Säger hon och jag tackar henne innan jag drar med mig Felix genom klasserna mot toaletterna. När vi kommer fram öppnar jag dörren till damernas och släpper Felix hand.

"Jag väntar här." Säger han och ler. Jag nickar och låter dörren stängas bakom mig. Jag skyndar in på en av toaletterna och gör snabbt det jag behöver innan jag går och tvättar händerna. När jag är färdig öppnar jag dörren till korridoren igen, men Felix syns inte till. Jag letar med blicken längre bort i korridoren och ser honom där med ryggen emot mig och telefonen i handen.

"Alina?" Jag vänder blicken åt vänster, därifrån jag och Felix kommit från början och ser honom. Alexander. Killen jag dumpade i mars, anledningen till att jag och Felix träffades och började hålla på från början.

Alexanders blick sjunker till min mage innan han möter min blick igen. Han ser livrädd ut och jag förstår precis varför. Så stor som min mage är nu skulle jag för någon som inte visste att jag väntade tvillingar se ut att kunna föda vilken sekund som helst, alltså skulle det innebära att barnet var hans.

"Vad är det där?" Frågar han och nickar mot min mage. Jag lägger handen över den. Han tror absolut att det är hans.

-

*Redigerad*

24/7-14