»f.s« All That Matters

Kapitel 30

"2017-09-10 19:04 Jag vill bara säga att våra familjer är här nu och det här kommer bli trångt. Tre av oss är gravida om jag har förstått allt rätt. Av mina fyra syskon har tre med sig sin partner och Felix syster har med sig sin. Vårt köksbord har sex platser. – Alina."

"Nu tar jag den här." Min telefon rycks ur min hand och jag ser på Felix som står framför mig. Han verkar vara arg på riktigt.

"Okej." Mumlar jag och lägger armarna i kors. Han ger mig inte ens en blick utan ser istället på gästerna i vardagsrummet.

"Mat finns i köket nu, vi har fixat så det får plats åtta personer där, resten får sitta här." Säger Felix och de som hunnit sätta sig reser sig igen för att gå ut i köket. Jag sitter kvar och väntar på att det ska bli tomt i rummet. Felix sätter sig ner bredvid mig och tar min hand. Han ser ut att ha lugnat ner sig lite.

"Jag vet inte varför du är såhär, det är inte rätt tillfälle just nu. Kan du vara lite glad så pratar vi ikväll istället?" Frågar han med en viss irritation i rösten. Jag nickar sakta och han reser sig och drar upp mig ur soffan. Han pressar sina läppar mot mina en kort stund innan vi går ut i köket. Runt bordet sitter redan mamma, pappa och Felix mamma med varsin tallrik framför sig. Mina bröder försvinner snabbt ut i vardagsrummet och lämnar sex personer att slåss om de fem resterande platserna.

Jag tar snabbt en tallrik och fyller den med mat innan jag går ut i vardagsrummet till mina bröder. Ärligt talat vill jag inte vara i samma rum som Felix. Jag vet inte varför jag är sur på honom egentligen, men jag tröttnar på hans beteende ibland. Han har tagit min telefon ifrån mig hela dagen medan jag känner att jag behöver den. Jag har ingenting annat att göra, jag får inte hjälpa till med någonting för att jag är gravid.

Jag sätter mig ner bredvid André och börjar peta i maten. Jag tog inte alls så mycket som jag brukar, men jag har inte heller någon matlust. Det blir så när jag inte är på humör och jag vet att det är dåligt för barnen att jag inte äter, men vad ska jag göra? Jag vet att om jag inte äter på dagen så går jag upp på natten och äter istället. Det löser sig alltid. Felix har blivit sur på mig de gånger jag gått upp på natten och ätit, men det är också nästan alltid hans fel att jag inte äter på dagen.

"Lek inte med maten, Alina." Mumlar André med munnen full. Jag tittar upp på honom innan jag använder min gaffel för att få upp lite köttfärssås. Jag stoppar in den i munnen, men känner absolut ingen njutning när jag sväljer.

"Jag är inte hungrig." Mumlar jag och lägger ner besticken på tallriken igen. André tuggar ur innan han ser på mig.

"Varför? Har ni bråkat?" Frågar han. Jag skakar på huvudet och ställer tallriken på bordet. "Men du sitter här och han sitter i köket och du har ingen matlust." Säger han menande.

"Jag mår bara inte så bra." Muttrar jag och flyttar upp i soffan så att jag kan luta mig bakåt. Jag sitter stilla och iakttar när mina bröder och deras flickvänner äter och pratar för fullt medan jag själv sitter och tittar på. De försöker få med mig i konversationen flera gånger, men jag svarar bara med korta fraser för att slippa delta. Helst vill jag bara att de ska åka hem så jag kan få sova.

Klockan börjar närma sig nio när Oliver förklarar att han och Josefin måste åka hem. Hon är ju också gravid och trött. Jag reser mig upp och kramar de båda innan de går ut i köket, antagligen för att säga hejdå till resten.

När Oliver och Josefin vänder ut i hallen igen har de Felicia och Rasmus med sig. De vinkar åt oss innan allihop försvinner ut i trapphuset.

Hampus reser sig också efter en stund och jag kramar honom och Klara innan också de försvinner. Jag antar att André, Alicia och Isac åkte med min pappa hit, så de åker väl när mina föräldrar åker.

Jag börjar prata lite smått med André innan pappa kommer ut i vardagsrummet och förklarar att de ska åka och låta mig sova. Resten av alla gäster går ut i hallen och jag går också dit och kramar dem.

"Diskat har jag gjort så det är bara för er att plocka och ställa in i skåpen. Vi ses väl snart. Jag älskar dig." Säger mamma och kramar om mig hårt när alla har gått och hon är den enda kvar i hallen.

"Älskar dig också." Mumlar jag mot hennes bröst innan hon släpper taget om mig. Hon nickar och ler mot både mig och Felix innan hon går och drar igen dörren efter sig. Jag vänder direkt på klacken och går jag in på vårt sovrum och strippar snabbt av mig kläderna innan jag lägger mig i sängen.

"Alina." Jag vänder bort blicken från dörren där Felix står. "Kan du prata med mig nu?" Frågar han menande och jag känner hur sängen sjunker ner bakom mig och han lägger en hand på min höft.

"Rör mig inte." Muttrar jag irriterat. Han suckar tyst innan han tar bort sin hand. En kort stund lägger sig en tung tystnad mellan oss.

"Varför är du sur på mig? Du åt ingenting. Jag blir orolig." Säger han och jag hör direkt att han är arg igen. Jag svarar inte och bara några sekunder senare känner jag hur sängen åker upp igen. "Jag sover på soffan ifall du tänker gå upp och äta i natt." Säger han irriterat innan jag hör honom lämna rummet. Jag vill inte ha det såhär. På ett sätt tycker jag synd om honom, han lär känna mitt gravida jag, mitt dryga och elaka jag. Vilken chock han kommer få när jag är mig själv igen. Jag vänder mig om i sängen och tittar mot dörren igen. Jag börjar bli hungrig och min mage mer eller mindre skriker efter mat.

Försiktigt reser jag mig upp igen och tassar ut genom dörren och genom hallen in i köket. Lampan lyser och Felix sitter vid köksbordet med sin dator framför sig. Läsglasögonen har han på sig och de chockar mig alltid lika mycket. Han är så extremt sexig i dem, men just nu får jag inte kommentera det. Jag är sur på honom och så lätt kommer han inte undan, inte med hjälp av ett par glasögon.

-

*Redigerad*

1/8-14