»f.s« All That Matters

Kapitel 17

"2017-07-27 13:34 Hej, idag firar vi en månad tillsammans. Jag vet inte hur tiden har gått så snabbt men nu sitter vi här på en liten fin restaurang och firar med spaghetti. Det här inlägget blir nu väldigt kort för någon sitter framför mig och ber mig ta bort telefonen från bordet, men jag tänkte att det här är ju dagens första inlägg och det kom lite sent så jag kände att jag var tvungen. Nu ska jag vara social. Puss och kram. – Alina."

"Lägg bort den, snälla. Vi måste prata." Säger Felix. Jag nickar och lägger tillbaka den i hörnet av bordet. Han ser spänd ut och jag förstår att han kommer börja diskutera resan igen. "Jag vill inte åka på den där resan, du vet att jag inte vill det. Men jag måste." Säger han och jag nickar förstående.

"Men det gör ingenting, en gång gör ingenting." Säger jag uppmuntrande och ger honom ett litet leende. Han nickar försiktigt och snurrar upp lite spaghetti på sin gaffel.

"Jag lovar så klart att ringa varje dag och så." Säger han och jag skrattar till lite innan jag lägger min hand över hans.

"Ska vi inte bara fira nu?" Frågar jag och han nickar lätt innan han börjar äta igen med blicken sänkt till maten. Jag tar tag i telefonen och drar den diskret till sidan av tallriken där jag låser upp den. Jag öppnar kalendern och letar reda på datumet han åker. Han kommer vara borta över den tjugosjunde augusti, vår tvåmånadersdag. En liten prick finns på den sjätte september, vilket innebär att jag har något inbokat där. Jag klickar upp den och ser direkt vad det är. Vi har tidigare varit på två ultraljud tillsammans, men jag har tydligen tid för ett rutinultraljud för tjugonde veckan den sjätte, när halva tiden av graviditeten gått.

"Felix." Han tittar upp och nickar innan hans blick sjunker till mitt finger som sitter placerat på skärmen av min telefon. En suck lämnar hans läppar innan han skakar på huvudet.

"Kan du inte bara låta bli den en liten stund? Du håller alltid på med telefonen och det är fruktansvärt frustrerande. Förstår du hur det känns för mig?" Det sticker till i mitt hjärta av den ilskna tonen i hans röst, men jag ignorerar det. Jag orkar inte bråka.

"Jag tänkte bara säga att jag har ultraljud inbokat den sjätte september, när halva tiden gått." Säger jag surt och låser telefonen. Jag tittar ner i min mat igen och försöker äta, men någonting som inte hänt mig på flera månader inträffar. Jag har tappat matlusten. Jag har tappat matlusten. Jag lägger ner besticken och reser mig upp. Min telefon tar jag med mig när jag går mot toaletterna.

Jag öppnar dörren till en av dem och går in och sätter mig på toalettstolen. Direkt börjar mina tårar rinna sakta nerför mina kinder och jag drar gång på gång fingrarna under ögonen i flera försök att få det att sluta.

"Alina." Felix röst hörs utanför och jag är glad att det finns flera toaletter så han inte vet vilken jag är på. "Du såg inte en tjej med mörkbrunt hår gå in här någonstans?" Han får ett nej till svar från någon utanför. Bara några sekunder senare ringer min telefon. Jag har alltid ljudet på ifall någon skulle ringa. En knackning hörs på dörren innan telefonen tystnar.

"Alina, förlåt." Säger Felix. Jag suckar och går fram till dörren och låser upp den. Han öppnar och kommer in och låser efter sig. "Du vet att jag inte tycker om att du håller på med telefonen, jag visste inte att det var det där det handlade om." Säger han och ser menande på mig.

"Jag vet." Mumlar jag och tittar skamset ner i golvet innan jag försiktigt försöker möta hans blick igen. Jag vågar inte. Jag är rädd att han ska kunna läsa av mig och se allt jag tänker på. Jag tänker alldeles för mycket och det är inte bra saker jag tänker på just nu. Om han skulle veta vad mina mindre bra hjärnspöken säger till mig skulle han aldrig förlåta mig. De tycker att han överreagerar och att jag borde ge igen, men innerst inne vet jag att det inte är så, det är inte värt det och han förtjänar inte det. Han har gjort så mycket för mig, men det är bara det dåliga som går fram till mig.

"Är det här ultraljudet viktigare eller?" Frågar han och biter sig i läppen. Jag nickar. Det är inte så mycket viktigare men allt som har med barnens utveckling att göra blir mycket tydligare på det.

"Jo, alltså det är där de ser om barnen växer helt och hållet som dem ska. Om barnen lider av TTTS och så." Säger jag och känner i samma stund hur det gör ont bara att tänka på det. Den sjukdomen är farlig för enäggstvillingar och om det går för långt kan man behöva avsluta livet för den ena eller båda om det är så illa. Jag vill dock inte berätta det för Felix, jag vill inte oroa honom trots att jag oroar mig själv.

"Åh..." Säger Felix och tittar ner i marken. Det märks på honom att han inte riktigt förstår vad det innebär. "Jag kan försöka prata med dem igen och få de att skjuta fram resan eller något. Jag tänker att några dagar väl inte kan skada."

"Nej, de har antagligen jobbat hårt för att ens få fram biljetter en månad före, nu har det ju gått mer än tio dagar sedan dess och jag lovar att jag klarar mig själv. André eller mamma följer säkert med mig. Det löser sig. Jag ringer dig direkt efter." Säger jag och han nickar försiktigt till svar innan han tar min hand i sin.

"Du vet att jag älskar dig, vad som än händer. Jag vet att du kanske tror att jag stannar för barnen, men det är inte så. Minns du vad mamma sa när vi berättade för henne? Hon sa att jag hade pratat om dig tidigare, innan jag visste om det här med barnen. Jag älskar dig oavsett vad." Säger han. Jag nickar och han böjer sig ner och placerar sina läppar mot mina. Jag låter inte kyssen vara så länge som jag egentligen vill. Det kanske har bildats kö utanför dörren.

"Vi kanske borde gå ut. Det finns säkert andra som måste gå på toa och vi är inte ens på toa." Säger jag. Han nickar och backar mot dörren med min hand fortfarande i sin. Han låser upp och vi går ut och möts av en liten kö bestående av fem personer. Tillräckligt för mig att skämmas.

-
*Redigerad*

22/7-14