»f.s« All That Matters

Kapitel 41

"2017-11-01 13:03 Jag sitter alltså vid köksbordet och löser korsord. Datorn dog och jag har letat i större delen av lägenheten efter min egen. Ingen laddare finns heller. Ibland blir jag så trött på mig själv. Jag är alldeles för slarvig för att flytta hemifrån. Jag behöver kaffe, men här har vi bara en kaffemaskin som jag inte förstår mig på. Oroa er inte för att jag dricker kaffe, det är koffeinfritt och ska inte skada barnen enligt läkaren som rekommenderade den här sorten till Felix. Jag ska i alla fall gå och dricka Oboy, eller te eller någonting som jag kan göra själv. Hejdå. - Alina."

Jag reser mig från stolen och går fram till skåpet med koppar och glas. Jag tar en av de svarta kopparna och ställer ner den på diskbänken innan jag tar vattenkokaren och fyller med vatten. Jag sätter tillbaka den på kokaren och startar den. Därefter öppnar jag skafferiet och kliver in i det. Walk in skafferi, är det någonting som finns, det här är ett sådant isåfall.

Jag tar en tepåse och kliver ut ur skafferiet igen. Felix ska ju vara vaken och göra frukost åt mig. Jag orkar inte själv, men jag är sur på honom också och vill inte ha med honom att göra idag. Jag hör vattenkokaren knäppa till och skyndar mig fram till den och fyller koppen med vatten. Jag lägger i påsen innan jag bär med mig koppen till korsordstidningen och sätter mig igen.

Jag dricker téet i lugn och ro samtidigt som jag skriver i tidningen mellan klunkarna. När jag fastnar på en av de dummaste frågorna någonsin tittar jag upp på klockan över dörren. Tio i två.

Jag hoppar till när någonting välter i vardagsrummet, men samlar mig fort när jag antar att det är Felix. Jag ser honom gå förbi och in på toaletten. Jag sätter pennan mot tidningen igen och ser frustrerat på frågan. Hur ska jag kunna veta vad Andalusiens huvudstad är. Andalusien är väl inte ens ett land? Är det inte en del av Spanien? Jag suckar och dricker upp det sista ur tekoppen innan jag byter sida i tidningen och börjar lösa andra korsordet.

"God morgon." Felix rassliga röst ekar genom mina öron och jag ignorerar honom. "Åh nej." Hör jag honom mumla. "Är du sur?" Jag tittar upp på honom och ger honom en dryg blick.

"Nej?" Säger jag med en tydlig ironi i rösten. Han ser förvånat på mig innan han sätter sig mittemot mig med huvudet lutat mot handen.

"Vad gjorde jag igår?" Frågar han tyst och jag ser irriterat ner i tidningen igen medan jag svarar honom.

"Jo, det är väl ganska uppenbart om du nu inte minns." Säger jag och han suckar tyst.

"Är du sur för att jag drack?" Frågar han och jag lägger handen över pannan för att hindra reflexen att hålla för öronen. Jag är inte bara sur på honom, jag är arg på honom och igår kväll var jag nog till och med rädd för honom.

"Du är ansvarig för mig, jag är snart sju månader gången och när som helst kan det bli problem och jag måste åka till sjukhuset. Hur hade du löst det igår ifall något hade hänt? Du hade ingen koll på dig själv." Utbrister jag och vänder ursinnigt upp blicken mot honom. Han ser på mig med ångerfyllda ögon och jag suckar högt åt honom.

"Förlåt." Säger han bara.

"Och hur många gånger har jag hört det ordet i vårt förhållande? Hade du sagt så ifall våra barn hade dött för att du inte kunde köra igår också eller?" Utbrister jag, men ångrar mig snabbt. Jag ska inte lägga skulden på honom. Jag skulle sagt till honom att sluta dricka när jag själv tyckte det blev för mycket. Jag skulle sagt till honom att aldrig öppna den första ölen. "Förlåt. Det är lika mycket mitt fel." Säger jag tyst och tittar ner i tidningen igen.

"Nej, bara nej. Jag är ledsen." Säger han. "Jag skulle tänkt mig för, jag har inte festat med killarna på flera månader och jag antar att jag blev riktigt jävla sugen och bara följde i deras spår." Säger han och jag nickar försiktigt.

"Jag är beredd att glömma gårdagen för att slippa bråk." Säger jag och möter hans blick. Han nickar lätt och ger mig ett litet leende.

"Då säger vi så, du har inte fått till något kaffe idag eller?" Jag skakar på huvudet.

"Jag förstår mig inte på den där maskinen." Säger jag bara. Han ler lätt och reser sig för att ploppa ner två små kapslar i maskinen. "Vet du vad Andalusiens huvudstad heter? Det börjar på S och har två L."

"Det måste väl vara Sevilla. Ingen huvudstad direkt, men största staden antar jag." Jag pustar ut och fyller i de tomma rutorna.

"Du är en ängel." Mumlar jag medan jag stolt ser på det nu färdiga korsordet.

"Vad gör du?" Frågar Felix och ställer ner en kopp framför mig.

"Löser korsord." Säger jag och bläddrar till sidan jag tidigare vänt till.

"Löser du korsord? Blir det så när man är gravid?" Frågar han och slår sig ner mittemot mig. Jag nickar lätt medan jag fortsätter lösa korsordet.

"Jo, din dator dog och jag har tappat bort min och alla laddare." Säger jag och tittar upp på honom. Han flinar en kort stund, men lutar sig sedan bakåt och lägger handen för pannan och ändrar sitt flin till en plågad min.

"Jag ångrar igår." Mumlar han och reser sig upp igen. Han öppnar ett skåp jag aldrig tidigare haft behov av att öppna och rotar igenom en låda innan han tar upp en blå förpackning. Han öppnar den och tar fram en karta tabletter och trycker ut en. Jag vänder ner blicken i tidningen när jag inser att det är Alvedon, inte så intressant längre. Min telefon lyser plötsligt upp och jag tittar på den. Den ringer och numret finns inte i min kontaktlista, men jag svarar ändå.

"Alina." Felix blick riktas mot mig, men han tittar bort igen när han ser att jag har telefonen mot örat.

"Jo hej, det är Omar. Jag tog ditt nummer ur Felix telefon. Jag tänkte kolla om allt gick bra igår och så. Jag vet att klockan är mycket, men jag hann inte ringa tidigare. Mamma och en gammal kompis kom upp."

"Jaha, jo det gick bra. Han sov i vardagsrummet men är vaken nu."

"Är du sur på honom?"

"Nej, vi lovade att glömma allt."

"Åh vad bra."

"Japp."

"Ja, men du. Det var det jag ville säga och jag ska vara social med mamma och Mira nu. Mamma åker hem senare ikväll."

"Ja, tack för att du ringde och bryr dig."

"Ingen fara. Vi hörs."

"Ja det gör vi. Hejdå."

"Hejdå."

Jag klickar av samtalet och lägger telefonen på bordet igen.

"Vem var det?" Frågar Felix och ser undrande på mig.

"Omar." Säger jag och han nickar lätt innan han sätter sig ner framför mig igen.

"Vad ville han?" Frågar han och knyter ihop händerna med varandra på bordet.

"Han frågade hur allt gick igår och nu i morse." Säger jag och han nickar igen. Han verkar lite nyfiken.

"Hade han bråttom?" Jag nickar bara till svar och tänker på vad Omar sagt.

"Hans mamma och någon kompis, Mira tror jag han sa. De var där och hans mamma skulle åka hem senare ikväll." Säger jag och han ser genast ut att komma på någonting då hela han lyser upp som av en uppenbarelse.

"Mira skulle flytta in till honom idag." Säger han och jag rycker på axlarna. Jag har ingen aning, jag vet inte ens vem Mira är. Jag vet knappt vem Omar är. "Han säger att de bara är kompisar, men när man träffar dem tillsammans syns det att de har något på gång. Det syns så tydligt på dem."

-

*Redigerad*

13/8-14