»f.s« All That Matters

Kapitel 23

"2017-09-01 14:40 Sitter på lektion, andra veckan i skolan och jag har redan tröttnat. Bara fem veckor kvar innan jag kommer ifrån det här. Mammaledighet, here I come. Just nu sitter jag såklart med telefonen i handen och skriver det här, annars sitter jag och klottrar på pappret framför mig. Det är fredag och vi slutar klockan kvart i fyra. Den här lektionen är slut om fyra minuter. Då har jag musik. Jag hatar musik för tillfället. Vi ska börja med någon gruppuppgift och jag kan inte jobba i grupp. Jag blir så lätt sur och då blir folk sura på mig. Felix har varit borta i över en vecka och jag saknar honom så sjukt mycket. Han släppte mig inte trots att jag var sur. Lögn, ibland tröttnade han, men inte i slutet. Jag tycker i alla fall synd om den stackaren som ska tvingas jobba med mig nu. Allt med graviditeten har blivit värre och jag kan knappt gå. Jag ska berätta det för Felix när han ringer idag. Jag vet inte när han ska ringa. Vi har i alla fall fem minuter på oss att ta oss härifrån till musiken och det kommer aldrig funka för mig. FML. Oj, vi slutar nu. Hejdå. – Alina."

Jag reser mig tillsammans med alla andra och går i min egen takt mot dörren.

"Alina." Jag ser upp på Madeleine, läraren. En liten kvinna med kort, brunt hår och runda kinder. "Går det bra?" Frågar hon och jag skakar uppgivet på huvudet innan jag fortsätter fram till dörren där Rebecca står och väntar på mig. Samma gamla trogna bästa vän. "Du får gå hem om du inte orkar. Jag kan sjukanmäla dig." Säger Madeleine bakom mig och jag skakar återigen på huvudet.

"Nej, mamma vill att jag går i skolan trots det här, det ska inte vara något hinder säger hon." Förklarar jag irriterat med blicken på Madeleine. Hon nickar och jag tittar upp på Rebecca. Hon står med sina blå ögon fästa på mig och ser allmänt orolig ut. Hon lägger handen på min rygg, så som Felix brukar göra, och tillsammans går vi mot musiken.

När vi kommer fram är vi tre minuter sena och musikläraren ser strängt på oss. Han struntar fullständigt i att jag är gravid. Han brukar säga att det är mitt eget fel att jag och Felix var oansvariga. Då säger jag att barnen var planerade och han blir alltid tyst, sedan glömmer han bort att vi har pratat om det när jag kommer tillbaka på nästa musiklektion. Vi har haft fyra lektioner sedan terminen började.

Jag och Rebecca går in och sätter oss bredvid varandra. Min klass suckar alltid åt mig och ibland får jag lust att slå till någon på käften. Snart är de av med mig och jag är av med dem.

"Okej, grupperna står redan på tavlan och ni vet ju vad ni ska göra, ni som var här vet." Säger musikläraren och jag suckar högt. Det får honom bara att flina innan han slår sig ned på sin stol och ser mot tavlan. Jag letar reda på mitt namn och hittar det bredvid namnet på en av personerna jag avskyr mest i hela min klass. Jag har gått i samma klass som Jesper ända sedan vi var små och av någon anledning valde han samma gymnasium som mig.

Jesper har alltid varit dryg och föreställt klassens clown. Jag berättade för honom exakt vad jag tycker om honom en gång, han blev sur på mig och gillar mig nu inte särskilt mycket.

"Alina." Jag tittar upp på personen som precis mumlat mitt namn och möter Jespers bruna blick. Han har blivit riktigt snygg under de senaste åren, men han kommer aldrig kunna mäta sig med Felix. Jesper nickar med huvudet mot dörren och jag reser mig upp. Jag följer efter honom ut genom dörren och vidare till ett av alla grupprum i korridoren. Han öppnar dörren och jag följer efter honom in.

"Drar du igen dörren?" Frågar han och jag nickar innan jag gör som han säger. Han sätter sig på en av de låga stolarna och jag sätter mig försiktigt ner mittemot honom, varenda rörelse jag gör är smärtsam. Han ser mellan min mage och mina ögon innan han till slut vågar öppna munnen. "Hur går det?" Frågar han och jag rynkar oförstående ihop ögonbrynen. "Jo, med att vara gravid och så."

"Jodå." Säger jag och lägger handen på magen.

"Är det jobbigt?" Frågar han och jag nickar. Han ser osäker ut när han fortsätter utfrågningen. "Gör det ont?" Jag nickar igen. "Hela tiden?" Jag nickar för tredje gången. "Får du ingen medicin?"

"Nej, det kan skada barnen." Säger jag bara. Sedan när blev han såhär intresserad av mig och mitt liv?

"Barnen?" Upprepar han oförstående och jag suckar tyst. "Väntar du tvillingar?" No shit Sherlock. Jag trodde hela Sverige visste det vid det här laget. "Varför kollar du på mig som om jag vore dum i huvudet?"

"För att jag driver en blogg som nästan halva Sverige läser och min pojkvän är med i Sveriges största pojkband. Jag trodde alla visste om det här nu." Säger jag trött och slår ut med armarna i en dramatisk gest. Han ryggar tillbaka lite, men ser sedan chockat på mig.

"Oj, nej, jag visste inte." Säger han och jag rycker på axlarna. Jag känner att min telefon börjar vibrera i min ficka och jag lyckas klumpigt drar upp den ur mjukisbyxorna. Felix nummer lyser på skärmen. Han håller sitt löfte om att ringa mig varje dag.

"Ursäkta, jag måste ta det här." Säger jag och ser ursäktande på Jesper innan jag försöker resa mig, stolen är för låg. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och svarar istället.

"Felix, hej." Säger jag.

"Hej gumman, jag läste ditt inlägg på bloggen. Går allt bra?" Frågar han oroligt.

"Inte direkt, jag har mycket ondare i ryggen och magen växer så snabbt. Jag vet inte vad jag ska göra. De sparkar och jag kan inte sova på nätterna." Några tårar rinner från mina ögon dels för att jag är så glad att få höra Felix röst och dels för att det börjat göra extremt ont när jag försökt resa mig från stolen. Jag vänder snabbt bort blicken från Jesper som nu ser allmänt osäker ut.

"Gråt inte. Det går bra, eh, jag vet inte vad jag ska säga. Du är i skolan nu, ja." Säger han oroligt.

"Felix, jag kan inte komma upp från stolen. Den är alldeles för låg." Mumlar jag och vänder upp blicken mot Jesper. Han mimar "förlåt" och jag skakar på huvudet, det är inte hans fel att grupprummen inte är anpassade för gravida människor.

"Har du ingen som kan hjälpa dig?" Frågar han och försöker lösa mina problem åt mig, som vanligt.

"Jo, Jesper sitter mittemot mig. Men jag vet inte om han kan hjälpa mig. Det gör så ont." Jesper nickar med orolig blick.

"Får jag prata med honom?" Frågar Felix och jag ser på Jesper innan jag räcker honom telefonen. Han tar emot den och sätter den mot örat medan han håller blicken på mig.

"Hallå..." Börjar han osäkert. "Ja, klart jag kan... Vi har gått i samma klass sen vi var jättesmå... Är det bara att liksom, hålla ryggen och armarna och putta? Dra?... Jaha, okej. Jo jag hjälper henne... Ja det får du, hejdå." Han ger tillbaka telefonen till mig och jag sätter den mot örat.

"Han hjälper dig när ni slutar eller när du vill ställa dig. Alina, jag ringer dig senare igen. Jag älskar dig." Säger Felix upprört på andra sidan tråden.

"Jag älskar dig också." Mumlar jag.

"Hälsa dem små." Säger han kärleksfullt.

"Det ska jag." Svarar jag.

"Puss."

"Puss."

Jag klickar av samtalet och torkar bort mina tårar. Just nu vill jag bara få allting överstökat. Jag vill föda mina barn och bli mig själv igen. Allt vore så mycket enklare om de var på utsidan istället för därinne.

"Säg till när jag ska hjälpa dig." Säger Jesper. Jag nickar och tittar ner i bordet. Jag skäms så otroligt mycket.

-

*Redigerad*

26/7-14