Onsdag, 3 oktober
Han står ensam vid sitt skåp, bara en liten bit ifrån mig. Utan att tänka mig för rör jag stegen mot honom, tillslut står jag precis bredvid. Doften av honom har inte förändrats, inte heller känslan av att vara nära honom. Vad jag ska säga till honom, det vet jag inte riktigt. Jag har tänkt väldigt mycket, på natten när det är helt tyst och ens tankar blir ens umgänge. Då har jag tänkt på honom, tänkt på vad vi var. Tänkt på den här stunden, hur jag ska rätta till allting. Få allting att bli som förr. Målat upp konversationer, reaktioner, hans vackra ansikte framför mig. Och nu är det framför mig. Och han är så vacker, vackrare än vad jag målat upp i mitt huvud. Men han ser inte ut som han gjorde då, nej, nu speglar hans ansikte något helt annat. Det lyser inte som det gjorde då, solen, den har gått i moln. Hans sorgsna blåa ögon möter mina och allt jag kan tänka är ''förlåt.'' Förlåt för allt jag gjort, förlåt för att jag varit så hemsk. För det är just det jag varit, hemsk. Det finns inget oss, jag förstörde oss, och det är bara mitt fel.
Så jag säger det jag tänker till honom,
''Förlåt'' jag kollar ner mot marken för en kort sekund och sen upp igen. Kollar upp i hans förtrollande ögon.
''Förlåt, för allt.''
Han stänger sitt skåp, låser och suckar, hans blick möter min igen. Allt jag vill är att spola tillbaka tiden, göra om, göra rätt. Om jag gjort rätt skulle jag inte stått här och bett om att få tillbaka honom. Då hade han fortfarande varit min. Hans läppar gör sig redo för att forma ord, innan han hinner yttra något fortsätter jag.
''Kan vi mötas, efter skolan? Kan jag få berätta, snälla?''
Nu är det min tur att sucka, men jag gör det mest som en distraktion. Mina ögon tåras med en hiskelig fart, mina läppar har inte format hans namn sedan han åkte iväg. Sedan han lämnade mig här. Sedan en konstant ensamhet har omfamnat min tillvaro, han var den enda som hade förmågan att förstå mig.
''Noel, det har inte gått en dag då jag inte saknat dig, saknat oss.''
Han står tyst ett tag, betraktar mig. Betraktar tårarna som nu faller ner från mina ögon och dalar ner för kinderna. Jag sveper bort dem, men flödet av tårar slutar inte. Hans blick tvingar fram minnen jag försökt förtränga, det känns som en evighet sen, det känns overkligt och självklart på samma gång. Om det var då, skulle det varit han som svepte bort mina tårar. Han harklar sig och kollar runt i korridoren, ett fåtal människor kollar på oss, men de flesta är upptagna med annat. Jag tror att jag drömmer när han äntligen, äntligen säger
''Okej, vid bänken bredvid grinden.''
Vid bänken bredvid grinden, det var vårt ställe. Han kommer ihåg.
