Torsdag, 13 december
Hans väckarklocka tjöt med en imponerande intensitet. Ett irriterat stön lämnade mina läppar, all min energi gick åt att försökta ignorera det faktum att det var en ny dag. Han tog initiativet och stängde av ljudet som egentligen skulle fått oss att kliva upp. Men han drog mig bara närmare honom, om det ens gick, och sa mjukt,
''Idag lämnar vi inte sängen, vi ska bara slappa. Okej?'' En snabb kyss landade på mina läppar efter hans fråga.
''Men skolan?''
Han hostar väldigt dramatiskt i sitt armveck och snörvlar till,
''Vi är sjuka.''
''Okej, då är vi sjuka då'' Även jag snörvlar den här gången, sedan brister jag ut i skratt. Men han kollar intensivt in i mina ögon och stryker en hand över min kind. Det han säger är en följdfråga på gårdens bekännelser, jag antar att han inte vågade ställa den tidigare.
''Älskade, varför berättade du inte tidigare?''
''Jag bestämde mig när du gick ut ur rummet, jag trodde att du gett upp på mig. Att jag inte skulle kunna rädda förhållandet, att allt var kört. Så jag skapade lögnen, mest för mig själv. Jag ville inte erkänna för mig själv att det hänt, att det äcklet förstört oss, finaste jag har. Jag skämdes för det jag utsattes för, när folk frågade om det var sant, att jag och han låg, var det mycket enklare att bara säga ja. Jag hade inte fått bearbeta det i min ensamhet, det hade varit för många följdfrågor. För många återberättelser. Det hade inte gått. Så jag valde att sakna dig Noel, förlåt. Förlåt för allt.'' Jag tar ett djupt andetag, andas in genom näsan, ut genom munnen.
''Jag saknade dig, varje dag, dygnet runt.''
Han kysste mig med en helt obeskrivlig passion, i den sekunden fanns bara Noel. Inget annat spelade längre någon roll.
