Torsdag, 1 november
Tre knack på dörren som jag i hemlighet satt bredvid och vaktade, klockan visade 17:26 vilket betydde att han var fyra minuter tidig. Med en smidig rörelse låste jag upp samt öppnade ytterdörren och han uppenbarade sig framför mig. En försiktig hälsning lämnade mina läppar, han iakttog mig bara, sa ingenting. Granskade mig, tjocktröjan som jag bar var inte längre hans. Nej, denna hade jag själv köpt. Min kalufs var uppsatt och någorlunda tyglad. Han öppnade sina armar och omfamnade mig, dimman som härskat i mitt huvud förlorade en del av sin styrka. Jag hade inte känt mig såhär klarsynt sen den där kvällen, han läkte mig. Hans värme, hans beröring, han. Han steg in i lägenheten, jag backade med en viss grad osmidighet eftersom jag fortfarande befann mig i hans famn. När han väl släppte taget om mig stängde han dörren bakom sig medan han mumlade en hälsning. Jag undrade om han var hungrig, vilket han var, han hade gått direkt från skolan. Vi begick oss mot köket och han frågade vad jag ville äta. Jag skakade på axlarna, jag visste inte riktigt. Min aptit hade inte visat sig den senaste tiden. Han föreslog pasta, vilket jag inte hade några invändningar emot. Vi hjälptes åt när vi förberedde måltiden och satte oss sedan mittemot varandra för att avnjuta pastan vi tillagat.
Skratt ekade igenom hela lägenheten, äkta skratt. Vi var bra för varandra, det var självklart. Han berättade om sin tid som bortrest, och jag lyssnade nyfiket med full uppmärksamhet. När han tillslut, lite tvekande, frågade om vad jag haft för mig så viftade jag med handen och avfärdade snabbt frågan, jag ville inte prata om det nu när vi hade så kul. När allt var som förr.
Till slut hamnade vi i min säng, jag låg tryggt i hans famn. Allt kändes rätt i den stunden. Han frågade igen, om vad jag haft för mig här hemma i Stockholm. Jag riktade min blick mot hans ansikte, och började berätta. Berätta om hur jag inte haft en natts proper sömn sen han lämnat, hur jag druckit mig sanslöst full för att uppnå sinnesro, om dimman i mitt huvud som gjorde allting runt omkring mig otydligt, om hur mina betyg rasat. Hans vackra blåa ögon utstrålade medlidande och ren och skär sorg.
''Jag vet inte vad jag ska säga, ord kan inte uttrycka känslan i min kropp just nu.'' Han pausar en sekund, iakttar mig åter igen, hur jag ligger där i hans famn.
Så han säger inte något mer, han låter sin kropp ta ordet och tala. Hans läppar möter mina, en känsla av extas och eufori pulserar igenom mina vener. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Men det gör det. För känslan av eufori försvinner, fortare än vad jag någonsin kunnat tänka mig, och rädslan som tillfälligt försvann är nu tillbaka, och den är stark. Jag vet att jag inte är rädd för Noel, jag har aldrig varit det. Jag är inte rädd för hans kropp, jag vet precis vad jag är rädd för. Jag drar mig undan med tårar i halsen, han ser orolig ut. Han säger något, men jag ser bara att hans läppar rör sig. Det enda jag hör är det dånande dunkandet av mitt hjärta som slår snabbt och hårt. Jag kippar efter luft och mina alveoler skriker men jag kan inte ge dem vad dem kräver. Dimman blir kraftigare och jag ser honom inte längre. En tyngd lägger sig över bröstet som redan värker och jag tror att jag ska dö. Att jag ska dö här i Noels famn.
