Onsdag, 12 december
Rädslan jag upplever är irrationell. Det är en känsla, och den ska inte kontrollera mig. Den kan inte kontrollera mig. Jag har totalitär kontroll över min egen kropp, jag bestämmer över den. Jag bestämmer hur jag ska känna, hur jag ska reagera. Jag, det är jag som bestämmer.
Jag upprepar och intalar mig detta medan jag för mig uppåt i det sterila trapphuset, mina fötter rör mig mot Noels lägenhet. Min mage fylls av fjärilar varje gång jag börjar tänka på honom, vilket är väldigt ofta numera. Med varje trappsteg upprepar jag ordet irrationell. Det är en irrationell rädsla.
Tre svaga och aningen försiktiga knackningar på hans ytterdörr är allt som krävs för att han ska öppna och visa sig i ingången. Allt som krävdes var ett kliv in i bostaden, sen var jag omsluten av hans armar, stod på tå för att nå hans läppar med mina egna. Mina händer trasslade in sig i hans hår, höll honom så nära mig som möjligt. Hans händer höll ett stadigt grepp kring min midja, rörde sig emellanåt upp och ner för min klädda rygg, de spred rysningar och höll mig nära honom.
Vi var sammankopplade som en enhet när klumpigt vi stapplade in i hans pojkrum, jag fick åter igen påminna mig själv, det var en irrationell känsla som jag hade full kontroll över. Rädslan kunde inte kontrollera mig längre.
Tillslut hamnade vi sittandes i hans obäddade säng, han satt på kanten och mina ben var slängda på vardera sida av honom. I varje andetag jag tog fanns Noel, hans doft, hans energi. Hans läppar kändes fullkomligt magiska mot mina egna, det gjorde dem alltid. Första gången de snuddade vid mina trodde jag att jag drömde, det var som på film. Det var alltid magi med honom, han var magisk. Hans händer fumlade med sömmen på min välanvända tjocktröja, så småningom hamnade de under det beskyddande tyget och berörde min oklädda hy med sin värme. Jag indikerade tydligt att jag ville få tröjan som klädde hans överdel, och han förstod min antydan. Kyssen pausades för en kort sekund när vi båda hastigt ryckte av oss tjocktröjor. Han muttrade ett knappt hörbart wow innan jag hamnade med ryggen mot den mjuka sängen. Mina händer höll kvar honom vid mitt ansikte när vi kysstes, jag ville njuta av honom så länge som möjligt. Och jag behövde lite tid för repetition. Jag övertygar mig själv att kontrollen ligger fortfarande i mina händer, rädslan är en illusion, rädslan är irrationell.
Mitt minne av hans läppar vid min hals var defekt. Hur kunde jag inte minnas detta på rätt sätt? Det delikata och passionerade sättet han planterade kyssar mot min hy var, obeskrivligt. Hans kyssar rör sig nedåt, nyckelben och bröst får samma uppmärksamhet som halsen fått. Hans vackra ögon kollar upp mot mig, möter min blick. Ber om samtyckte, klartecken. Han ler svagt mot min hy när han får det. Fortsätter nedåt.
En till kyss, enordsfrågan jag fruktat men även längtat efter.
''Redo?''
Jag nickar naivt.
