Fredag, 2 november
Mina ögon öppnas långsamt, de måste vänja sig med mörkret som breder ut sig i rummet. Han säger mitt namn för att fånga min uppmärksamhet, han ser att jag vaknat. Han stryker sin hand över min kind och ompositionerar en slinga hår. Hans läppar möter min panna i en lugnande manöver. Han frågar om jag vill prata om det, men jag skakar försiktigt på huvudet. Jag vill helst bara glömma att det skedde och börja om. Så jag gör just det, jag låter mina läppar vidröra hans. Han besvarar kyssen och kupar mitt ansikte för att föra mig närmare. Den här gången protesterar inte den irrationella rädslan, min kropp slappnar av vid hans beröring. Den här gången drar jag mig undan för att gäspa, tröttheten far över mig som en tsunami. Ett leende sprider sig över Noels ansikte som reflekterar lugn och lycka. Ännu en gång kysser han min panna, och med en mjuk och avslappnad röst viskar han,
''Somna in, somna om''
Nästa gång jag vaknar är rummet ljust, och han ligger inte längre bredvid mig. Min kropp spänner sig, panik tar över, blev han rädd igår? Rädd för den jag blivit? Men just som min andning blir hastigare och mina handflator börjar fuktas så stiger han in genom sovrumsdörren. Han verkar förvånad över att jag är vaken, men han ler. Åh, hans leende är ännu vackrare i dagsljus. Då jag kan se varje liten detalj av hans välskapta ansikte. Han har med sig ostmackor som vi delar på. Han berättar att mina föräldrar minst sagt blev förvånade när de utan förvarning såg honom stryka på smör på surdegsbrödet som vi nu konsumerade.
Han hade redan gjort iordning sig och plockat fram en utstyrsel för mig att ha i skolan. Han reste sig från sängen där vi båda satt och plockade upp den från skrivbordsstolen. Jag nickade godkännande medan jag tog stor en klunk juice. Rädslan kröp inom mig medan jag tog av mig gårdagens kläder som jag även spenderade natten i. Men jag påminde mig om att detta var Noel, bara han. När kläderna satt på min kropp upplyste han mig om att vi behövde skynda oss till bussen som skulle ta oss till skolan. Jag grep tag i en hårborste som låg på mitt skrivbord och svepte den genom mitt hår. Vi sa ett snabbt adjö till mina föräldrar som stillsamt satt i köket och åt. Kvickt drog vi på oss våra ytterkläder, i all stress höll vi nästan på att glömma våra skolväskor men i sista sekunden följde även dem med innan vi slutligen begick oss mot busshållplatsen.
