Onsdag, 3 oktober
Ett snabbt tack menat till baristan, sen plockade jag upp de två pappmuggarna fyllda med kaffe, tänkta till mig och honom, och begick mig mot den gamla och välanvända bänken där våra initialer var inristade. N + W.
Min blick flackade omkring medan jag gick det korta avståndet mellan kaffepaket och vår mötesplats, allt för att se vart han befann sig. När jag väl satt mig så såg jag honom, jag smuttade lite försiktigt på det heta bryggkaffet och önskade att jag smaksatt med socker. Jag gav honom den andra koppen kaffe när han satt sig ner till höger om mig och han tog emot den med vad som skulle sett ut som ett leende. Men jag såg rakt igenom fasaden han hade byggt upp, detta var inte Noel. Omgivningarna såg precis lika dystra ut som honom, diverse löv föll ner mot marken med jämna mellanrum för att sedan bli trampade på av en förbipasserande. Noel såg ut som ett nertrampat löv, krossad, livlös. Långsamt och försiktigt vände jag mig mot honom och tog en hastig klunk av det osötade kaffet.
''Du förstörde mig'' Han kollade ner på marken och puttade på en liten sten med sin sko. Något han brukade göra när han inte visste hur han skulle agera, hur han skulle formulera sig. När han blev nervös och ångestfylld. Nu känner han så på grund av mig. Det förstör mig.
''Du betydde allt för mig, fan, du betyder allt. Trots allt som hänt, allt du gjort, så kan jag inte förneka att du är allt för mig. Allt.'' Han slutar leka med den lilla stenen och hans blick riktas istället på mitt ansikte, nu vågar jag inte möta hans blick. Rädslan för att säga sanningen griper tag i mig och jag kan inte komma loss. Rädslan finns överallt, hela tiden, den äter mig levande. Det är enklare om jag bara håller mig till den lögn jag skapat, för att skydda mig själv från sanningen men även Noel. Han hade inte klarat av att höra det som faktiskt hände den kvällen, jag vet det, jag känner honom för väl. Undviker mina misstag och därmed rädslan och säger istället en annan sanning till personen framför mig.
''Noel, jag klarar mig inte utan dig. Ingenting funkar som det ska utan dig, jag funkar inte. Tiden utan dig, den har krossat mig mer än någonting annat. Vi behöver varandra.''
Han avbryter mig, mumlar, ''Vi behöver varandra, och inga andra.'' Nu har även han gråten i halsen, hans ögon är glansiga och en ensam tår glider ner för hans vackra ansikte. Mina insikter tar över och jag torkar bort den med tummen. Håller kvar handen när jag inser vad jag gjort, men sänker den sedan sakta.
''Hela jag vill bara ha dig, det finns inte en cell, inte en atom i min kropp som vill, eller kommer vilja ha någon annan. Bara dig, Noel.''
Hans varma hand tar tag i min frusna och han klämmer till, ett leende sprider sig på mina läppar och jag klämmer tillbaka. Nu ler även han, men denna gången har molnen försvunnit från hans ansikte, denna gång är det ett riktigt solskensleende.
