Lördag, 24 november
Hela min vänskapskrets var samlad hos Hedvig, vi hade glidit isär under hösten vilket ingen av oss tyckte om. Vi hade därför bestämt att övernatta tillsammans och bara prata om allt som vi burit på den senaste tiden. Jag själv och Eveline stod i Hedvigs kök och förberedde middagen. Det var gruppens gemensamma favorit, tacos. Jag var fullt upptagen med att tärna en tomat när Eveline vände sig mot mig och nyfiket började ställa frågor om Noel. Allting var som förut, skitsnack med tjejerna. Jag berättade om de pinsamma ostmackorna, om min fullständiga panik kvällen innan, om hur jag väntade bredvid dörren när han skulle komma. Resten av gänget drog sig efter en liten stund till min och Evelines diskussion. Tillslut frågade hon den viktigaste frågan, den enda som faktiskt betydde någonting.
''Är du lycklig?''
Jag tänkte efter, eftersom jag inte känt lycka på så länge. Jag hade glömt av hur det kändes att vara lycklig på riktigt, att inte bara måla upp en fasad av lycka, att torka bort tårar och klistra på ett leende. ''Jag tror det, det beror på dagen, det beror på väldigt mycket faktiskt. Men, jag har generellt sett inte varit såhär lycklig på väldigt, väldigt länge.'' Mina vänner nickade förstående, och samtalet flöt på. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord, utan problem, utan stela tystnader och dömande blickar.
