Fredag, 21 september
Den dunkande musiken kunde inte undvikas. Vart du än befann dig i värdhuset så fanns den där, dunkande. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur bröstet, som att trumhinnorna skulle spräckas. Men framförallt kändes det som den bästa natten någonsin, en helt oförglömlig natt. Jag smuttade lite på drickan jag nyss ordnat samtidigt som jag kollade omkring i rummet för att försöka hitta människorna som jag kom med. Jag sträckte på mig samtidigt som jag ställde mig på tå. Men jag kunde inte se dem någonstans, en liten suck lämnade mina läppar när jag skakade på huvudet och vände mig mot alkoholbordet. Jag fyllde kvickt på min dricka, lutade mig mot en vägg och fiskade upp mobilen. Efter några minuters tidsfördriv så tittade jag upp igen, han. Han är här. Så många frågor for runt i mitt huvud, yrseln kröp sig långsamt närmare och närmare. Snabbt satte jag mig ner på golvet, andades djupt och försökte samla mina tankar. Men bara mer och mer frågor dök upp, mitt huvud kändes dimmigt och mina tankar var trassliga. En känsla av klarhet kände jag aldrig efter det.
Det var nu måndag, fredagens fest var ett vagt minne för de flesta, en ordinär fest som smälte in i mängden. Men inte för mig, nej, festen förändrade allt. Stockholm kommer aldrig vara den samma, varför kom han tillbaka? Med min penna målade jag små fiskar på min anteckningsbok, jag borde fokusera på undervisningen, det brukar jag göra. Men detta tog upp alla mina tankar. Förklara, jag måste förklara för honom. Att allt inte var som det såg ut, för mig var det annorlunda. Jag tuggar lite på min läpp och försöker lista ut vad jag skall göra. Med en lågmäld röst frågar jag min bordsgranne ifall hon kan skicka bild på anteckningarna till mig ikväll. Jag vet sen innan att vi har lika ambitioner inom skolan, och hon nickar med ett litet leende på läpparna och frågar ifall jag behöver något mer. Huvudet mitt skakar, men jag ljuger. Jag behöver honom.
Mobilen plockas upp men läggs ner kvickt igen, sedan tas den upp igen. Snabbt slår jag in koden, navigerar mig till Instagram. Knappar in hans användarnamn, scrollar med en fantastisk snabbhet igenom hans bilder. Skummar igenom vissa kommentarer, slänger sedan mobilen på sängen och lägger mitt ansikte i mina uppåtvända, numera lätt fuktiga handflator. Jag förblir sittande i den positionen.
Mina hösttorra läppar fuktas, det är knappt märkbart men mina händer skakar lite av kylan. Blicken söker sig mot min slutdestination, skolan, där han finns. En del av mig, en ologisk del som enbart drivs av önsketänkande, hoppas på att han vill ge mig en till chans. Ge oss en till chans. Men, det är högst osannolikt, orimligt, rent ut sagt galet. Mina skakande händer drar upp den tunga dörren, så fort jag stiger in omfamnas jag av värme. Stegen rör sig mot mitt skåp, där min vänkrets redan väntar på mig. De väntar på mig med frågor, men jag ger dem inte särskilt bra svar. Eftersom jag själv inte har några svar, jag har inte listat ut något än. Men en fråga fångar min fulla uppmärksamhet, en av dem har listat ut varför jag inte svarade på sms, snap, samtal. En av dem frågar,
''Är du inte över honom än?''
Ansiktet riktas uppåt, taklamporna tar upp mitt synfält. Med kvävd gråt i halsen och ett ansiktsuttryck som bara speglade lidande, svarar jag,
''Jag har aldrig ens vart i närheten''
