triggervarning, tvångssamlag.
Onsdag, 12 december
Tårarna börjar hastigt strömma ner för mina kinder när hans kristallblåa ögon stirrar in i min själ, när en rynka formar sig mellan hans ögonbryn och när han tillslut frågar med skakig och försiktig röst,
''Vad hände egentligen den kvällen?''
Hur ska jag ens börja förklara?
Vi sjöng, vi dansade, vi skrattade. Det var den lyckligaste avskedsfesten som historien någonsin skådat, i denna stund tänkte ingen på den bittra verkligheten. Att han skulle lämna landet hela sommaren, han skulle spendera den i Madrid istället för i Stockholm. I Stockholm här med mig. Jag sökte med blicken, försökte återfinna honom. Sekunden hans stadiga arm lämnat min midja så rycktes vi genast isär, våra enskilda vänskapskretsen krävde vår fulla uppmärksamhet. Men nu ville jag få tag i honom, ville känna hans närhet. Det var nästan konstigt hur fort jag började längta efter honom. Hur i all fridens namn skulle jag kunna klara mig utan honom? Vi hade aldrig varit isär under en sådan här lång tidsperiod, detta skulle testa hur stark vårat förhållande var. Men om någon skulle klara det så var det vi. Tillit var någonting vi nästan hade i överflöd. Men just nu ville jag bara få känna hans arm runt min midja igen. Uppleva hur hans hand vandrade nedåt på ett oskyldigt, och även synnerligen opassande sätt. När jag inte kunde lokalisera honom begav jag mig otåligt mot köket, fyllde ett stort glas med kranvatten och klunkade med en imponerande hastighet. Detta var en kväll som jag ville minnas, länge. Fyllde glaset igen.
Någon hade höjt musiken, och efter en stund blev det för mycket för mig. Jag skyndade mig till Noels rum, ryckte upp dörren och smällde igen den efter mig. Sovrummet var alldeles för kvavt för min smak så jag begav mig mot fönstret som släppte in det vackra ljuset som månen reflekterade. Jag lirkade upp fönstret och andades in den friska och svala luften som Stockholm erbjöd, kollade upp mot stjärnorna som täckte himlavalvet och försökte hitta diverse konstellationer. Tog en klunk av drickan som jag fört med mig in i rummet. Av okänd anledning hade jag känt mig stressad ikväll, kanske stressad över att tiden inte skulle räcka till. Jag funderade lite och tog en till klunk. Denna gång upptäckte jag att eftersmaken var inte likadan som den varit tidigare, jag kunde inte sätta fingret på det, men något var annorlunda. Obrydd skakade jag på axlarna för mig själv, fortsatte dricka ur plastkoppen och fortsatte reflektera.
Det gick ett tag, sen vällde en kraftfull våg av trötthet över mig. Det blev jobbigt att hålla uppe ögonlocken, och när jag väl stängde dem ville jag aldrig öppna dem igen. Så jag lade mig ner i den välbekanta sängen och drog täcket över mig. När jag öppnade ögonen igen var täcket inte det enda som låg över mig. Nej, någon annan var där. Någon annan var i mig. Ögonblicket då han insåg att jag vaknat slog han en av sina händer över min mun och hyschade mig. Det hade han inte behövt göra, jag var orörlig, hela min kropp ända ut i fingerspetsarna kändes tung. Att slita mig loss var i stunden knappast något rimligt alternativ.
När han var klar med mig planterade han en puss på min kind och drog täcket över min nakna kropp. Sedan viskade han sensuellt i mitt öra,
''Ingen får veta, det är du medveten om va?''
Jag kunde inte svara honom, min kropp var i chock. Han tog min tystnad som ett ja, precis som han gjort tidigare. Han lämnade mig med ännu en puss på kinden och flinade, precis när han skulle öppna dörren ut till festen så vände han sig om och granskade mig. Den förstörda varelse han lämnat låg helt stilla med förskräckelse i blicken och tårar rinnande långsamt ner för ansiktet.
''Du var jävligt bra förresten, Noel har bra smak.''
Jag stirrade upp mot taket. Försökte att stänga ute världen. Sen steg min värld in i rummet. Han tog stora, märkbart ilskna steg mot sängen där jag låg. Han hukade sig framför sängen och lade sitt ansikte i sina händer.
''Det är inte sant? Eller hur? Du skulle fan aldrig ligga med honom? Visst är det så?'' Hans röst verkade desperat på något sätt, min röst ville inte visa sig. Jag ville skrika, jag ville skrika så grannarna hörde, så hela Stockholm hörde. Men inget ljud kom ut.
''Svara mig!'' Så han skrek istället för mig, när han svaret han fick enbart var tystnad och stillhet så gick han lika tyst iväg. Och kom inte tillbaka efter det.
