Jaa vem är jag?
"Vi börjar med ditt namn" fortsätter han. Ska jag verkligen säga mitt riktiga namn. Jag tar ett djup andetag för att lugna min hjärna som säger att jag inte ska göra det.
"Abigail, Abigail Perez" säger jag tyst, fortfarande med blicken i marken.
"Omg den Abigail Perez" säger Emma tyst.
"Vad, vet du vem hon är?" Frågar Noah som antagligen hörde vad hon sa.
"Hon är inte vem som helst, hon är den Abbie" alla kollar förvirrat på Emma som himlar över dramatiskt med ögonen.
"IamAbbie" säger hon och tittar på killarna som om det vore självklart att alla visste vem jag var.
"Det är ju den tjejen du tittar på as mycket" säger Liam och värkar överdrivet nöjd över sig själv för att vetat det.
"Inte bara jag, hon har ju typ mer följare än Justin Bieber. Och ni måste höra hennes röst, den är fantastisk" säger Emma. Min blick flyger mellan dom hela tiden. Dom pratar som om jag inte ens är här ju.
"Men vi har ju hört hennes röst" säger Liam oförstående.
"Hennes sångröst dummer" skrattar Emma och Liam kollar generat ner i marken. Noah dunkar honom tröstande på ryggen men skrattar också, likaså alla andra i rummet. Alla förutom jag och Antonio, som faktist ser lite uttråkad ut.
"Det är kul och så att ni har roligt men vad gör jag här?" Säger jag med armarna i kors och tittar lite irriterat på dom andra. Dom tystnar och tittar på Antonio som suckar.
"Jaa du Abigail, vad ska vi göra med dig" säger han fundersamt och tittar in i mina ögon. Jag tittar snabbt ner i marken och vrider nervöst på mig.
"Hon kan ju stanna här tills du bestämt dig, det kan vara kul med en till tjej i huset" säger Emma och tittar bedjande på Antonio.
"Vi kommer träna henne också" fortsätter hon när han ser tvekande på henne. Han nickar tillslut och lämnar rummet. Emma hoppar direkt upp på mig av glädje och vi båda trillar skrattandes ner på marken.
Efter det lilla mötet i köket så gick jag och Emma upp till hennes rum för att titta på film.
"Så vilken film vill du se då?" Frågar hon och skrollar igenom filmerna på Netflix. Jag rycker på axlarna.
"Jag går ner och fixar snacks så kan väll du välja film" säger hon och går iväg innan jag hinner att svara. Jag suckar och bläddrar igenom filmerna lite. Har redan sätt alla filmer på Netflix ju. Något rosa fångar min uppmärksamhet när jag kollar runt i rummet. Emmas iPhone. Jag tar försiktigt upp den som om den vore gjord av glas. Ingen kod. Förlåt Emma men man är ganska dum om man lämnar sin mobil utan kod när man är med i ett gäng. Kanske.. jag går in på kontakter och slår snabbt in pappas nummer. Jag tvekar i en sekund innan jag trycker på den gröna knappen. Två signaler går innan någon svarar.
"Hallå?" Svarar en hes röst på andra sidan. Pappa. Man kan tydligt höra att han har gråtit.
"Pappa!" Ordet kommer fram i en viskning när tårarna börjar att rinna ner för ögonen.
"Abigail?!" Pappas röst är fylld med både glädje och förvåning.
"Pappa, åå vad jag har saknat dig!" Säger jag med tårar forsandes ner för kinderna.
"Gumman, är du okej? Vad är du?" Säger ha oroligt.
"Pappa du måste hjälpa mig, jag vill härifrån" visskar jag igen. Visst jag har Emma men det betyder inte att jag vill vara kvar här.
"Abigail var är du?" Frågar pappa allvarligt.
"Jag vet inte riktigt, jag var ute i skogen och så sköt dom någon och kidnappade m.." jag tystnar när jag hör fotsteg i trappan.
"Abigail, Abigail!?" Ropar pappa oroligt på andra sidan luren.
"Pappa jag måste gå det kommer någon, snälla hitta mig" visskar jag och tårarna rinner ner för kinderna mer än någonsin. Det känns som tusen nålar genom hjärtat när jag lägger på samtalet. Allt känns så fel. Jag lägger mobilen tillbaka på sin plats och kryper längre upp i sängen. Känslan att kanske aldrig mer få se pappa är outhärdlig.
Emma kommer in i rummet och stannar förvånat upp när hon ser mig. Hon släpper alla saker hon har i handen och springer fram till mig i sängen. Utan att bry sig om splittrorna på golvet håller hon om mig och visskar tröstande ord. Hela jag skakar och andningen blir allt svårare och svårare. Dörren slås upp och rummet fylls med beväpnade killar som kollar förvånat på oss.
"Va fan har hänt?" Halv skriker Antonio som står längst fram. Antagligen trodde dom att någon hade krossat ett fönster eller något.
"Jag skulle hämta snacks och när jag kom tillbaka va hon såhär" säger Emma och fortsätter att hålla om mig. Jag känner långsamt paniken komma krypande emot mig. Det känns som något trycker mot bröstet och gör det nästan omöjligt att andas. Jag pluttar bort Emma lite försiktigt från mig för att försöka få mer luft men börjar att hyperventilera.
"Abbie, Abbie!" Ropar hon oroligt. Killarna kollar förskräckt på mig men står kvar där dom är.
"Antonio gör något hon kan inte andas" nästan skriker hon. Ögonlocken blir tyngre och tyngre tills dom inte går att hålla uppe längre.
Mina ögon slås direkt upp när något varmt och mjukt trycks försiktigt mot mina läppar. Antonio har satt sig på golvet och håller om mig med sina starka armar och trycker sina läppar mot mina. Det konstigaste är inte kyssen utan känslan jag får av den, det känns fel men samtidigt såå rätt.
Lite längre kapitel den här gången för att jag inte har uppdaterat på ett tag:)
