Maffia's Moments (ON HIATUS)

[|20|]

°Cassidy°

När jag slår upp ögonen kommer allt tillbaka. Min blindtarmsoperation, min hemska magont, som för övrigt fortfarande gör svinont, och allt annat som hänt under gårdagen.

Mitt bruna hår ligger kors och tvärs över mitt ansikte. Jag tänker efter ett tag och tittar sedan upp på det vita sjukhustaket.

"Upp med dig, vi ska på uppdrag." säger Aidan instormandes med  Pedro hack i hälarna.

"hallå, nej definitivt inte! Det är alldeles för tidigt  för det, vi et fortfarande inte om hon är i  ett stabilt tillstånd!" säger Pedro gestikulerande.

"det bryr jag mig inte så mycket om just nu." säger han och hukar sig ner vid alla sladdar och mackapärer.

"ursäkta, nej nej nej!! absolut inte!" ropar Pedro med händerna på huvudet.

Aidan tvekar  lite men tar sedan ett djupt andetag och drar ut alla sladdar på en gång. och just då bestämmer jag mig för att pranka Aidan.

jag stänger långsamt ögonen, ligger så stilla jag kan, och andas långsammare och långsammare.

"oh herregud!"  hör jag Pedro säga och sedan dunsa ner på golvet med en stor *Duns*.

Jag kan höra Aidan fnysa åt den avsvimmade läkaren. Sedan känner jag hur han tittar på mig.

Jag kan höra hans andetag högre och högre vilket visar att han blir närmre och närmre.

"okej, woah woah woah! det räcker där nu puttefnask." säger jag och puttar bort honom. 

"som jag trodde." säger han och tittar bort mot dörren.

"Men det var  smart av dig, nu kan vi sticka härifrån utan att  herr fegis kallar vakt. Kan du gå själv eller måste herr Puttefnask hjälpa dig?" frågar han och putar på läpparna.

"Jag kan nog gå själv" säger jag och reser mig upp för att börja gå, men tyvärr kan jag inte göra det, gå alltså.

"heh, vad töntig du är nu, du suger på att fejka ju." säger han och lyfter upp mig.

"eh, va!? Jag fejkar inte du skulle bara tro det! jag är faktiskt mycket bättre på fejking än vad du tror." säger jag kaxigt.

"Å snälla, säg bara sanningen jag vet att du ville att jag skulle bära dig." säger Aidan och flinar mot mig.

(***)

tänk nu att jag sitter i en stor bil, med armarna i kors och surar en bil påväg till jag vet inte faktiskt.

"Du borde ju förstå att du är pantad! du är ju lika idiotisk som en struts i mitten av en ocean!" säger jag klagandes till Aidan som sitter bredvid mig i förarsätet.

han ler smått, ovanligt jag vet, och skakar på huvudet.

"nej du, tror inte det va." säger han.

"Eeeeh, joooooooooooooooooo!" säger jag och  tittar ut genom fönstret.

nej jag orkar inte med honom nu jag vet bara att jag ska till någon sorts uppdrag.

*********

jag tittar på den extremt fina klänningen som ligger på sängen.

"alltså, hallå. Den är fin, ja. Men jag kommer inte ha på den, den kommer ju bara att gå sönder!"

"Jo, det ska du oavsett om du vill eller inte." Säger han, klappar mig på axeln och lämnar mig sedan.