Maffia's Moments (ON HIATUS)

[|31|]

°Newt°
*innan kidnappningen av Mia och Cassidy*

Jag håller hårt i den diamant beklädda ringen. Jag tar djupa andetag. Ett efter ett. Idag gäller det. Hur simpelt som helst det är bara sju ord som ska lämna mina läppar.

""Wilma vill du gifta dig med mig?""

Tanken på att Mia sitter där uppe pulserar i huvudet på mig.

Hon älskade mig i vått och torrt, och jag henne , men sen träffade jag Wilma. Hon var snäll och rar, men väldigt naiv.

Jag minns fortfarande hur omedveten hon var den natten då jag förklarade mina väldigt uppenbara känslor för henne.

Tro mig när jag säger att jag vill dem båda väl, men jag har bara lite svårt att välja. Men så småningom hade ju Mia fått reda om Wilma och så var det med den situationen.

Under tiden som mina tankar går i 190, hör jag ett väldigt high-pitched skrik. Mina tankar dubblar hastigheten när jag inser att det är Mias High-pitchade skrik.

Jag går ut ur köket där jag stått lutad på köksön.

Mina ögon spärras upp då det första jag ser är tre välbildade män stå beväpnade samtidigt som två andra män springer ner för trapporna med Cassidy och Mia. Mia, min Mia.

Jag stod i dörröppningen, helt fastfrusen. Jag kunde inte röra mig. Allting gick i slowmo. Jag såg hur Aidan rusade ut ur sitt kontor, panikslagen, på jakt efter kidnapparna.

Jag fick till och med ögonkontakt med honom. Jag kunde se besvikelsen i hans ögon när ha såg att jag inte ens reagerade på det hela.

Jag backade tillbaka in i köket. Jag stängde sakta dörren och sjönk ner på det kalla golvet.

Ringen låg i asken på köksdisken. Jag reste mig upp och tog upp den.

"Det är ditt fucking fel!" Skrek jag och slängde den i väggen. Asken  i två och ringen lossnade från det fluffiga materialet. 

~~~

Tredje perspektiv

Tystnaden hade spridit sig som en löpeld i villan. Aidan hade inte lämnat sitt kontor. Inte heller hade han lämnat sin svarta läderstol. Han satt bara med armbågarna på skrivbordet och händerna på  sidan av huvudet.  Han satt och tänkte på hans nu kidnappade syster.

På andra sidan väggen slängde Oscar runt möbler och plagg i sitt rum. Han klandrade sig själv för dem tidigare händelserna. Mia var borta. Cassidy sket han i fullständigt. Han hade aldrig gillat henne.

Kläder låg överallt och en sprucken spegel stod lutad mot väggen.
Oscars ansikte var rödgråtet och snorigt.

Varken han eller Mia hade förväntat sig att deras förhållande skulle ta sig till det stadiet det faktiskt tagit sig. Mia hade varit förkrossad efter att ha fått reda på vad Newt hållit på med, och Oscar hade precis blivit dumpad. Dem båda två tänkte bara att dem ville gå vidare.

I köket satt Newt med tömda flaskor som bara för ett litet tag sedan vart fyllda med alkohol. Han hade också klandrat sig själv för det som hände. Mia skulle vart hans nu. Det skulle varit dem. Jared stod framför honom och kollade med besvikelse på den påverkade men nu medvetslösa människan.

Han kunde inte heller ta in allt som hänt.

I slutet av korridoren på övre våningen satt Brandon. Han satt med rödsprängda ögon i ett hörn med ett fotografi i handen.
Han saknade också Mia, men mest av allt så saknade han Cassidy.

Han mindes klart och tydligt hur han hade tjatat på Mia och Cassidy att sitta still, vara tysta, och framför allt le. Inte hade han vetat att det var det sista fotot dem skulle ha med varandra.

Men det fanns ilska inom Brandon.
Han ville ha tillbaka dem oavsett om det skulle vara det sista som han gör. Han skulle ta tillbaka dem och se till att vem det än är som tagit dem ifrån honom ska få en kula mellan ögonen...