Maffia's Moments (ON HIATUS)

34

Tredje perspektiv 

Brandon smög ner för trappan, påväg ut från den stora villan. Han hade planerat allting klart och tydligt för sig själv, och nu var det dags att ta tag i det hela. Gjorde ingen annan det så skulle han göra det själv.  

Trappstegen knarrade under hans fötter, vilket gjorde att hans ansikte visade en grimas efter vart och vartannat steg han tog. Det var nog det som var något extremt dåligt med huset. Var man än var och rörde sig, där märktes det att man var, både av de som bodde i villan och av det knarrande golvet.

Så hur kunde kidnapparna ta sig in och ut utan att varken höras eller synas?

Det hade Brandon inte  tänkt på innan. Han stannade upp. För hur hade egentligen kidnapparna tagit sig in? Han vände sig om för att rusa upp och förklara för Aidan om hans teorier, och han hann ta några trappsteg upp innan han insåg att det kunde han inte alls göra, för då skulle ju Aidan få reda på hans idiotiska ide att rädda Mia och Cassidy på egen hand och då, då skulle Brandon ligga riktigt illa till.

Han suckade för sig själv när han insåg att han hade sagt sitt liv på spel nu när han bestämt sig för att ta tag i situationen, och för att han insåg att han nu måste gå ner för de knarrande trappstegen igen.

Brandon tog ett trött trappsteg ned för ett trappsteg. Då hördes ett högt knak. Fast det knacket kunde absolut inte gjorts av ett ynka trappsteg. 

Han vände sig återigen om bara för att se den nedsläckta korridoren lysa upp av lapar från Aidans kontor. 

Helvete, tänkte Brandon i stunden. Han hade inge annat val än att gömma sig. Men var? Korridoren på andra våningen var helt tom, med knappt några möbler i. Han kunde gå ner till nedervåningen, ja, men då var han tvungen att röra sig snabbt och smidigt och det var garanterat att trappan skulle avslöja hans närvaro.

För Brandon kunde ju inte stå kvar i mitten av trappan. Var han än tog vägen så skulle han bli funnen. 

"Brandon?" Frågade en röst ovan honom.

"Brandon? Hallå?" Då kom Brandons sinnen till rätt tid och han insåg att det han hade försökt hindra, var alldeles försent nu.

"Aidan! Hej!" Utropade Brandon men blev snabbt tystad av Aidan som irriterat såg ner på honom.

"Varför i helvete är du uppe nu?" Frågade Aidan, "Och var tyst när du ska prata, var inte så himla respektlös mot alla andra som försöker sova."

"Oj, eh, förlåt. Jag tänkte väl inte så långt." Ursäktade Brandon sig.

"Förlåt och förlåt och förlåt. Svara nu på min fråga och säg mig, varför är du upp så sent." Aidan formulerade dock inte meningen som en fråga, utan mer som ett krav att veta varför  Brandon befann sig i mitten av trappuppgången klockan 3 på morgonen.

"Jag var eeeh, törstig?" Sa Brandon. Det formulerades mer som en fråga. Aidan höjde på ögonbrynen.

"Du har ett privat badrum och många glas där uppe, eftersom du aldrig tara ner din disk. Varför tar du inte vatten därifrån?" Sa Aidan uppenbarligen inte övertygad om Brandons svar.

"Juste ja. Det glömde jag." Mumlade Brandon. Men det hörde inte Aidan eftersom han raskt försvunnit från scenen, trött efter en lång dag på hans kontor. 

Brandon pustade ut. Det hade nästan känts som ett förhör.

Där har ni ett nytt kapitel. 

Vad tycker ni? Ett lyckligt eller sorgligt slut?

Jag är nästan mer inne på det sistnämnda alternativet ;)