Maffia's Moments (ON HIATUS)

[|29|]

° Cassidy˚

Repen låg avslitna på golvet. Den mystiske killen drog upp mig ur stolen utan ett ansiktsuttryck. Han ler inte, han ser inte ledsen ut, eller arg för den delen. Han bara svävade något däremellan.

Mia satt fortfarande kvar i stolen, med repen tätt slutna om hennes smala, sköra kropp. Hon har huvudet bakåtlutat mot min nu tomma stol.

Killen högg tag i min arm och fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Han sparkade lite på den andra mannens kropp som låg livlös på golvet. Han drog upp dörren och gav någon signal till vakten som stod där.

Vakten nickade förstående och gick in i rummet. Mannen som höll min handled i ett stadigt tag öppnade en dörr.

"Här ska du bo, du får mat prick 12 och 17. Du överlever utan frukost." Han slängde in mig i rummet. Eftersom jag var väldigt ovan med att inte leva rikt blev det här rummet en stor chock.

Det fanns slitna tapeter på väggarna, en madrass på golvet med en filt och en kudde utan någon sorts av påslakan på, golvet var nästan ruttet och det såg ut att finnas några vattenskador här och var. Det var typ såhär jag trodde hur det såg ut när man blev kidnappad.

Det fanns även en toalett som stod i ett avskiljt hörn av rummet. Det fanns ingen spegel, ingen matta eller någon typ av dekoration i rummet, utan bara tomt och unket.

"jag ber om ursäkt oförskämd min förra arbetare förmedlade allt, men sånt är livet, du vänjer dig." Sa han innan han drämde igen dörren. Jag trodde först att han var ganska snäll, med tanke på att han bad om ursäkt. Men att han sedan fortsatte med sånt är livet, vänj dig var något jag inte förväntat mig.

Han må vara artig men snäll, det är han inte. Påminner om Aidan fast tre gånger snyggare.

Golvet knakar när jag går mot madrassen och det känns lite som att det kommer brista närsomhelst. Som om brädorna bara kommer försvinna ner i ett mörkt hål.

Jag hör höjda röster som ropar och skriker utanför och dörrar som slår igen gång på gång. Allt det här ger mig huvudvärk och får mig att må skit.

Jag har lärt mig en sak av hela denna röran.

Det spelar absolut ingen roll vem du än är, allt kan hända.

Speciellt om du helt ovetandes varit inblandad i maffian hela ditt liv.

—

Jag föll ner på madrassen och släppte ut alla tårar. Mina ögon blev rödare och rödare. Jag saknar Brandon, jag saknar Jared, jag saknar till och med Aidan lite.
Trots min extrema saknad så är jag nog långt ifrån Mias. Hon måste sakna Newt, trots allt som hon gått igenom. Hon sa ju till mig att hon skulle älska honom oavsett vad han än gjort. Fast nu vet jag ju inte om det fortfarande gäller. Sen så vore det ju logiskt för henne att sakna Oscar lite. Dem har ju i stort sett blivit en grej. Tror jag.

Livet från utsidan hade blivit så oklart för mig just nu att det som ens nämndes om världens alla nyheter slog ett hål i huvudet på mig. Och i det hålet stod det klart och tydligt "världen snurrar inte runt dig". 

Som om den ville påminna mig om att det är inte bara mig som detta handlar om, det är så många fler som har varit med om liknande saker, vissa har ju till och med blivit utsatta för värre saker.

Tyler hade slagit flera olika hål i huvudet på mig. Han hade påmint mig att jag är inte den första som Aidan och dem hade kidnappat, han hade påmint mig att jag var inte Mias enda vän, jag var inte bara Brandons, och Aidan var inte den enda personen jag hatade.

Det var ett bra tag sen det kom ut nytt, men nu är här, lite kort kanske men man kan väl inte kräva för mycket.  Jag har inte haft så mycket tid innan med tanke på skolan och dessutom så händer det lite saker här och var i livet, men fler och korta kanske är bättre med långa och opublicerade??

DESSUTOM så planerar ja på att typ omskriva boken eller alltså skriva den typ bättre eller vad jag nu ska skriva.

// Emma aka ojsantjo eller vad jag nu ska kalla mig.