För evigt är för oss nu ~ Dante Lindhe

Kapitel 17

13 augusti 2019
Alinas perspektiv

Idag är det Rockbjörnen. Idag ska jag gå på gula mattan för första gången. Jag är så sjukt nervös. Tänk om jag ramlar  i backen? Jag ska ha klackar, jag kommer att snubbla. Inte kan jag ha Dante som trygghet heller, för jag ska inte gå med dem. Jag ska gå själv. För jag ska dela ut pris. Jag har äran att få dela ut pris i kategorin "Årets fans". Jag är så nervös, kommer skita på mig känns det som.

"Är du nervös?" frågar Dante och kramar mig bakifrån när jag står och tar det slutgiltiga beslutet om vad jag ska ha på mig.

"Skojar du? Är så nervös att jag bara vill ställa in allt. Kommer skita på mig eller snubbla eller något. Tänk om jag glömmer bort vad jag ska säga eller säger fel vinnare" svarar jag frustrerat.

"Men det kommer gå bra. Ta det bara lugnt och andas. Om du glömmer vad du ska säga så får du bara improvisera. Du behöver inte hålla något tal innan om du inte vill. Om du säger fel vinnare, så får du bara rätta det sen. Det är inte hela världen. Det hände liksom på Oscarsgalan en gång också. Det kommer gå bra" svarar Dante och kramar om mig hårdare. Jag blir genast tryggare.

"Jag tycker du ska välja den här blåa. Du passar så bra i den och du tycker ju så mycket om den. Du kommer vara snygg och bekväm. Det kanske gör att du känner dig tryggare" svarar Dante och pekar på den blåa klänningen som ligger på sängen. Jag inser att han har rätt.

"Ja, det har du rätt i" svarar jag och vänder mig leendes om mot honom. Jag kramar honom innan jag ger honom en kyss. Dante försöker genast fördjupa den, men jag drar ifrån.

"Det går inte, då kommer jag inte hinna fixa mig och då kommer jag bli stressad. Vilket gör att jag kommer bli ännu nervösare" säger jag.

"När ska du vara där?" frågar Dante.

"Jag ska vara där kl 18" svarar jag.

"Men då har vi ju massor av tid" säger Dante och ger mig en blick som inte är svår att tyda.

"Nej, jag måste verkligen fixa mig" svarar jag och hämtar hårfönen för att få mitt hår torrt.

"Okej då" svarar han och ger mig en besviken blick. När håret är torrt börjar jag locka det.

"Här, ska jag hjälpa dig?" frågar Dante och tar locktången ur handen på mig.

"Jag visste inte att min pojkvän var min privata stylist" svarar jag och skrattar. "Det blir bra också, du kan ju det här" fortsätter jag. Dante bara ler. När han är klar med håret börjar jag sminka mig.

"Vadå? Säg inte att du kan det här också?" säger jag och tittar frågande på honom.

"Nej, det där får du fixa själv" svarar han och skrattar.

"Är du nervös då? Ni som är nominerade i alla fyra kategorier" frågar jag.

"Nej, är sällan nervös innan prisgalor. Alla som är nominerade förtjänar liksom att vinna. Men känner jag våra fans rätt så kommer vi ta hem alla fyra kategorier" svarar han.

"Oj! Inget fel på självförtroende där inte" säger jag och skrattar. Det är helt sjukt hur mycket jag skrattar när jag är med Dante. Han får mig liksom alltid att le och skratta.

När klockan är sex tar jag tunnelbanan till T-centralen. Därefter går jag mot Kungsträdgården. När jag kommer dit, visar jag biljetten och får mitt armband till mattan, till efterfesten och ett armband som det står PRISUTDELARE på.

"Är du nervös?" frågar Frida när hon kommer fram till mig.

"Ja syns det?" svarar jag och skrattar. "Jag är nervös för att gå på mattan och för att stå på scenen. Tänk om jag gör bort mig eller tappar talförmågan" fortsätter jag.