För evigt är för oss nu ~ Dante Lindhe

Kapitel 12

15 juli 2019
Alinas perspektiv

"Kan vi gå in här?" säger Dante och pekar på en Gucci-affär.

"Men Daaaante!!!" utbrister jag och suckar.

"Men det tar inte lång stund, jag lovar" svarar han och börjar gå genom dörren till butiken.

"Visst vissst" svarar jag och sätter mig ner på en pall i butiken. Här tänker jag sitta tills Dante är klar. Vi har sprungit runt i affärer hela dagen, eller ja Dante har sprungit runt och shoppat medan jag bara har hängt med. Jag är så extremt trött på att gå i affärer nu.

"Passar den här bra" frågar Dante och kommer ut från provhytten. Jag lyftet blicken och tittar på tröjan som Dante har på sig.

"Ja, det gör den" svarar jag innan jag vänder blicken mot mobilen igen. När ska jag få gå i affärer som jag vill gå i?

"Eller ska jag ta den här istället? Vilken är snyggast?" frågar Dante och kommer än en gång ut från provhytten.

"Men Dante jag vet inte" suckar jag trött.

"Men Aliiiiina! Här kommer man och frågar sin flickvän om smakråd och så bryr honom sig inte" snäser Dante.

"Förlåt Dante, det är bara det att vi har sprungit runt i affärer som DU vill gå i hela dagen och jag är hungrig och vill göra något annat nu. Jag tycker båda tröjorna är snygga och du passar i båda. Köpa båda två om du inte kan bestämma dig" säger jag. Dante sticker ut huvudet från provhytten.

"Du har rätt älskling, imorgon ska vi bara gå i affärer som du vill gå i. Jag är faktiskt också hungrig. Förlåt om det är jobbigt att följa efter mig när jag shoppar. Jag ska bara gå och betala båda så går vi och äter och gör något annat sen" säger Dante och ger mig en kyss.

"Det är inte jobbigt att shoppa med dig, det tar bara en evighet" svarar jag och ler.

•••

När vi har ätit klart går vi hand i hand längs Seine. Vi kommer fram till Eiffeltornet, vi slår oss ner där och bara njuter av solen, varandras sällskap och att titta på alla människor som rör sig däromkring.

Solen börjar sakta gå ner och Dante reser helt plötsligt på sig.

"Kom, vi har picknick" säger han och sträcker ut handen mot mig. Jag reser på mig och vi letar reda på ett supermarket, vilket är lättare sagt än gjort. När vi letat i ungefär en timme hittar vi ett och köper en massa mat. Därefter går vi till hotellet där Dante går till receptionen och försöker fråga om de har en korg och en filt att låna ut åt oss. Jag försöker hålla mig för skratt för Dante kan verkligen inte franska. Men han sa att jag inte fick följa med och hjälpa till. Efter tio minuter kommer han tillbaka till mig med en korg, en filt och cykelnycklar.

"De tyckte att vi skulle cykla till ett fint ställe" säger Dante när han ser min frågande blick. Vi går upp till vårt rum och packar ner maten i korgen. Vi passar även på att ta med oss varmare kläder ifall det blir kyligt senare.

När vi är klara går vi till cyklarna. Jag packar ner filten och våra kläder i cykelkorgen på min cykel medan Dante packar ner picknickkorgen i sin. Sen börjar vi cykla. Dante har även fått låna en karta till ett mysigt ställe, så han försöker cykla och läsa kartan samtidigt.

Efter mycket om och men kommer vi efter en timmes cyklande äntligen fram till en mysig och lite avsides del av Seine. Vi parkerar cyklarna och jag breder ut filten medan Dante packar upp all maten. Vi sitter där i solnedgången och äter av maten.

"Kom, vi badar" säger Dante när vi har ätit upp all mat.

"Men vi har ju inga badkläder" säger jag och tittar skeptiskt på Dante.

"Men det gör väl inget? Ingen annan är ju här ändå" svarar Dante. Det slutar ändå med att vi badar i underkläderna eftersom jag inte vill riskera att någon oönskad gäst ska komma. Vi springer hand i hand mot vattnet. När vattnet slår mot mina ben känner jag hur varmt och skönt det faktiskt är i vattnet. Vi badar en stund innan vi går upp och lägger oss för att torka i solens sista strålar.

"Ska du eller jag säga det?" frågar Dante.

"Vadå?" svarar jag förvirrat.

"Att vi gör allt som är klyschigt, hela vi är en klyscha" svarar Dante.

"Men att vara klyschiga är ju vår grej, så vi måste ju gå all in" svarar jag med ett leende. Dante ler tillbaka. Vi ligger där och bara njuter av solnedgången och varandras sällskap.

När solen har gått ner och stjärnorna tagit dess plats på himlen kan jag inte hålla mig från att ställa frågan som tagit upp mina tankar de senaste dagarna.

"Du Dante...?" säger jag försiktigt.

"Ja, vad är det?" frågar Dante oroligt och sätter sig upp.

"Jag vet att vi har sagt att vi ska lösa det. Men vi kanske faktiskt borde komma på en lösning och inte skjuta upp det tills det blir försent" svarar jag.

"Va? En lösning på vad? Vad snackar du om Alina?" frågar Dante förvirrat.

"Ja, men en lösning på hur vi ska klara av ett distansförhållande" svarar jag.

"'Men jag får komma och hälsa på dig och så får du komma hem när du är ledig. Sen kanske jag kan övertala de andra att vi kan spela in och skriva musik i London likaväl som här hemma. Långsiktigt får vi kolla på möjligheterna hur jag eventuellt kan flytta till London trots bandet och så. Men det kan vi lösa senare, huvudsaken vi löser det kortsiktiga nu" svarar Dante och ger mig ett av hans fina och oemotståndliga leende.

"Det låter som en bra lösning" svarar jag och ler.