Alla krossade hjärtans dag

Fredag 1 februari

Röda hjärtan - Johanna

Hur svårt ska det vara? Varje år den första februari satte vi upp rosenröda, fluffiga hjärtan i skyltfönstret som någon slags symbol för att visa att nu var kärlekens månad här. Varför skulle det vara annorlunda i år bara för att jag hatade allt som hade med alla hjärtans dag att göra?

Jag var helt klart i fel bransch om man hatade rött, hatade hjärtan och hatade kärlek. Men det var bara två veckor. Fjorton dagar av rent helvete kunde man väl stå ut med på ett år? Jag hade inte mycket till val då jag älskade mitt jobb resten av årets alla dagar.

"Johanna, har du beställt rosorna än?" frågade Stina, min chef och en av delägarna i blomsterbutiken där jag jobbade.

"Om du menar Red Naomi så ja, jag la in en beställning på dem igår", mumlade jag med mungipan full av nålar.

"Beställde du bara Red Naomi? Jag vet att du tycker de är de finaste men vi kanske inte bara skulle ha röda rosor i år", fortsatte Stina och ställde sig bredvid stegen som jag balanserade på.

"Varför inte? Du vet att det är de som säljer bäst, eller typ det enda som säljs under dagen som Gud glömde", muttrade jag och lirkade loss en av nålarna ur mungipan och fäste det sista hjärtat.

"Du menar, dagen som Cupid övertog från Gud för att vi ska sälja och få svarta siffror i bokföringen?"

"Ha! Svarta siffrorna, är inte det livets ironi så vet jag inte vad. Vi tillbringar hela året med att inte få röda siffror men under alla hjärtans dag, då allting annat nödvändigtvis ska vara rött så är inte siffrorna det", sa jag och vände blicken ner mot Stina som höjde roat på ögonbrynen.

"Ironi eller inte, du kan väl beställa långa vita rosor, det säljer alltid, och kanske några rosa, ta två olika sorter", sa Stina och gick tillbaka till kontoret.

"Långa vita rosor", muttrade jag och klev ner för stegen.

Alltid rosor på alla hjärtans dag. Jag älskade rosor, absolut, jag älskade alla blommor. Men röda rosor, kunde det blir mer tråkigt och förutsägbart? Nej. Så kanske att vita rosor inte vore en så dum idé. Gud förbjude att välja något annat än rosor, rosor och åter rosor.

Jag tog ett steg bort från stegen för att granska mitt verk. Ja, även om jag hatade allt som hade med alla hjärtans dag så blev det faktiskt riktigt bra.

"Vad tror du, det här blir väl bra?" ropade jag och la huvudet lite på sned med blicken fäst vid alla hjärtan som dinglade i fönstret.

"Ja, det ser fint ut men gå ut och se hur det ser ut utifrån när du ändå öppnar!" ropade Stina tillbaka, utan att ens ta sig en titt på mitt mästerverk.

Kanske att det var en bra sak att min chef litade så pass mycket på mig att hon inte behövde se dekorationen för att säga att det såg bra ut. Hittills så hade jag aldrig gjort henne besviken och eftersom skyltfönstret var en utav mina arbetsuppgifter så litade hon väl på att jag skulle fixa det. Uppenbarligen.

Jag sneglade på klockan som hängde över disken och såg att det bara var tre minuter kvar tills vi skulle öppna.

Snabbt lyfte jag undan stegen och hämtade nycklarna som låg under kassan. På väg mot dörren gjorde jag en snabb överblick av butiken för att se att allt var i sin ordning innan jag låste upp dörren. En vind av yrande snö blåste in så jag huttrade medan jag lyfte ut gatuprataren.

Med armarna hårt kramande om mig själv gick jag fram till skyltfönstret. Det såg minst lika fint ut som inifrån. Återigen la jag huvudet lite på sned, jag vet inte varför men allting såg mycket bättre ut när man gjorde så.

Sakta tog jag några steg bakåt för att få in hela bilden när jag plötsligt hörde ett högt vrål.

"Helvete också! Se dig för!" skrek en mansröst så jag vände mig snabbt om och insåg att jag råkat backat på en kille så att han spillt ut rykande hett kaffe över hela sin jackan då det ångade i den kalla luften.

"Förlåt, jag såg dig inte", försökte jag men han bara viftade med armarna, kanske i hopp om att skaka bort kaffet och blängde surt på mig innan han muttrade något ohörbart och gick vidare.

Med en djup suck vände jag mig mot skyltfönstret igen och plötsligt såg ingenting speciellt fint ut längre, även fast det var exakt samma röda hjärtan som innan. Röda hjärtan som jag hatade.

***

Ensam, fan va ensam - Magnus

Fan, nu var jag sen igen, och inte hade jag hunnit dricka något kaffe. Jag skulle ha tagit trapporna, hissen var ju antik, fast det gick säkert inte att göra något åt den i ett sådant här gammalt hus. Högt i tak, knasiga planlösningar och hiss helt utan fart, det hörde nog ihop. Annars var det ett trevligt ställe. Lägenheten var kalas men jag kunde inte bo kvar.

Äntligen nere på entréplanet. Ut i snålblåsten och yrsnön, typiskt februari. Nu på morgonen den 1:a, halv tio hade jag en tid. Fan va jobbigt. Det var fler och fler saker som plötsligt inte var så kul. Jag saknade Lovisa mycket mer än nyttigt.

Därborta på Pressbyrån hade de kaffe, jag kunde ta en snabbfika, kanske ta pappmuggen med mig. Alldeles bredvid kassan fanns ett berg av lådor med geléhallon som var formade som hjärtan. Fan va fort det gått. Förra året hade jag köpt en chokladask till Lovisa på alla hjärtans dag. Det var väl snart dags nu när de hade börjat skylta så här. Kön till kassan rörde sig långsamt. Det blir till att dricka på vägen. En snabb koll på mobilen, jag skulle bara bli några minuter sen.

Hon hade varit så söt där på morgonen när jag kom med chokladen. Tre rosor hade hon fått. Från blomsterhandeln där borta. Jag måste skynda. Fan. Helvete också! Hon där från blombutiken backade ju rak ut framför mig. Man borde stanna och skälla ut henne men jag hinner inte och det mesta kaffet hade bara studsat på jackan. Man ska inte dricka kaffe på språng, jag skulle ha skippat kaffet. Det var faktiskt inte bara hennes fel.

Där var det. Mäklare Kullberg. Elin hette hon visst, mäklaren som jag skulle träffa.

Jag klev in mer eller mindre direkt i en kontorsmiljö. En kvinna i ganska strikt klädsel reste sig från ett skrivbord och kom fram till mig.

"God morgon, jag skulle träffa Elin", sa jag.

"Det är jag det", sa kvinnan och sträckte fram handen, "du måste vara Magnus Bergstrand."

"Ja, det är jag som behöver lite hjälp att sälja en lägenhet och köpa en ny."

"Kom med här så kan vi sätta oss ner."

Jag följde efter henne. Smal, snygga ben, fint hår. Det var märkligt vad man hade börjat titta efter tjejer igen. Snart får man väl börja nätdejta, tänkte jag, men hon skulle ju bara hjälpa mig med lägenheten. Det var inte frågan om att försöka snacka in sig. Vigselring hade hon också.

Hon skötte det helt professionellt. Inga frågor om varför jag ville sälja eller varför jag tyckte jag behövde något annat. Hon kunde ju inte veta att jag nästan fick tårar i ögonen varje gång jag klev in hemma och Lovisa aldrig var där. Alltid tyst och mörkt. Jag hade till och med börjat lämna lamporna tända för att komma hem till något som såg levande ut.

Vi kom inte så långt. Jag fick en ny tid och hon skulle hålla koll på lägenheter till försäljning. Hon kunde inte göra så mycket utan alla papper på lägenheten som jag naturligtvis inte haft med mig. Det var ju alltid Lovisa som höll koll. Jag hade faktisk funkat dåligt sen den där eftermiddagen när jag kom hem och det stod två resväskor i hallen.

Hon hade bett mig sitta ner köket. Hon tyckte om mig fortfarande men hon hade hittat en annan. Sen bara gick hon. Kanske var det inte bara hennes fel. Sista tiden hade det inte riktigt funnits den där gnistan mellan oss men jag hade trott att det var så det blev med tiden. Nästan två år hade vi varit ihop. Och sedan bara slut.

Nu kändes det på riktigt. Snart kunde hon inte komma tillbaka, det skulle inte finnas något att komma tillbaka till. Jag var så ledsen att jag tröstade mig själv lite genom att stanna utanför blomsterbutiken på vägen tillbaka. Jag tittade på alla blommor och hjärtan i skylten och tänkte på hur fint vi hade haft det. Lovisa och jag.