Alla krossade hjärtans dag

Onsdag 6 februari

Tårar av minnen - Johanna

Den här tiden på året brukade allting gå så oändligt sakta. Men inte i år, nu gick dagarna ovanligt fort. Inte för att jag klagade. Helt seriöst så var nog ingen gladare än jag över att alla hjärtans dag snart var förbi, bara åtta dagar kvar.

Åtta dagar, kom igen nu Johanna, du kommer klara de här! sa min inre röst när jag hängde undan förklädet och la upp mina knivar i mitt skåp.

För varje dag som gick kände jag hur trycket över bröstet blev allt tyngre. Skulle det någonsin bli lättare? Skulle jag någonsin kunna genomlida den här tiden på året utan att gå sönder?

Tiden läker alla sår? Eller hur. Det hade gått två år sedan Jonas lämnat mig och det var precis lika jobbigt nu som då. Kanske att det hade satt sig i huvudet på mig. Det var ju inte så att jag saknade Jonas, inte egentligt. Okej, lite kanske men det var mer en känsla av att jag saknade något... Eller någon.

"Är du på väg hem nu?" frågade Elsa så jag ryckte till.

"Ehm, ja", sa jag kort och smällde igen skåpet.

"Är du okej?" fortsatte hon så jag slöt ögonen en kort sekund och tog ett djupt andetag.

Var jag okej? Nej, men det var inte något som Elsa inte redan visste om. Hon hade varit ett otroligt stöd efter Jonas, både hon och Stina. Det var svårt att förklara varför det alltid kom tillbaka till mig just under den här tiden på året. Som om något inom mig vägrade släppa taget.

Dagen då allt kraschade. Jag hade jobbat precis som vanligt på alla hjärtans dag för två år sedan. Jonas hade skickat ett sms om att jag skulle möta honom på vår favoritrestaurang så jag hade sprungit hem på lunchen och hämtat min röda klänning som jag visste att Jonas älskade, jag hade till och med hunnit ta en snabbdusch och sminkat mig lite mer noggrant så att det skulle hålla resten av jobbdagen.

När vi stängt butiken hade jag bytt om och fixat det sista med hjälp av Elsa innan jag lycklig hade gått till restaurangen. Jonas hade inte varit där men han hade bokat ett bord så jag satte mig och beställde in ett glas vin, det spelade ingen roll om jag skulle vara bakis imorgon. Det hade känts som en speciell kväll. Inte det att jag hade förväntat mig ett frieri eller något men Jonas hade varit så hemlighetsfull den senaste tiden, som om han planerade något stor.

Vi pratade ofta om att nästa steg i vårt förhållande var att förlova oss så kanske det var därför jag hade känt mig extra pirrig inför kvällen. Vi hade varit tillsammans i över ett år, vi bodde ihop och ja, det kändes som om det var rätt tid för oss.

Jag väntade och väntade vid bordet. Beställde in ytterligare ett vinglas men inte en skymt av Jonas. Efter tredje vinglaset och ett antal timmar senare reste jag mig med tårar som strömmade och lämnade restaurangen. Jag hade provat ringa honom och sms:at men inget svar.

Just då trodde jag inte att kvällen skulle kunna ha blivit värre men när jag klev in i vår lägenhet var det saker utspridda överallt, bara mina saker, resten var borta. Det var en sådan chock att jag knappt kunde gråta när jag gick genom den nästan tomma lägenheten.

En lapp, det var allt jag hittade på köksbordet. Jonas hade lämnat mig. Han hade tagit sina saker och bad mig att flytta ut så fort som möjligt då de nya hyresgästerna skulle flytta in i månadsskiftet. Han skrev inte ens att han var ledsen, ingen förklaring. Han var bara borta.

Hela mina värld rasade samman och än idag kunde jag inte förstå vad det var som hade gått så fel mellan oss. Vi hade det bra, jag älskade Jonas över allt annat men det enda han lämnade efter sig var en jävla lapp och mitt krossade hjärta.