Alla krossade hjärtans dag

Torsdag 14 februari

Utan återvändo - Magnus

Det var första gången på länge som jag vaknade med ett leende, även fast det var försiktigt. Allt som hände igår, samtalet med Sven, mejlet till mina bekant, Lovisas elaka mejl, hade till sist fått mig att se framåt. Nog för att jag varit deppig och det där med att sälja lägenheten var kanske lite förhastat men det gick att fixa. Jag ville fixa det. Idag skulle jag börja. Jag hade varit en fegis med Erika och kanske gett henne falska förhoppningar om att det kunde bli något mellan oss med tiden. Jag hade ju bara sagt att det var på grund av Lovisa som jag hade backat. Men Lovisa var historia, det var Johanna som gjorde att det inte kunde bli något mer.

Idag skulle jag göra allt för att få en riktig dejt med Johanna. Jag kunde inte ha helt fel om henne. Även om hon varit lite förvirrad där bland blommorna så hade hon efter en lite stund utan tvekan följt med på lunch. Och även fast hon tvekat aningen så hade hon tagit min hand när vi gick till lunchrestaurangen. Hon hade rodnat när jag sagt att hon var söt. Och hon hade kramat min hand minst lika ömt som jag kramat hennes.

Det var skit att jag inte gått tillbaka nästa dag, jag kunde ha gått dit på lunchen. Men jag hade bara utgått från att vi skulle ses igen, jag hade ju inte gjort annat än stött på henne den sista tiden. Hoppas bara att det inte var för sent. Om jag bara kunde vara den där Magnus som inte var förtvivlad över Lovisa eller förvirrad när det gällde Erika så kunde de kanske bli något mer med Johanna. Jag skulle i alla fall försöka. Både Lovisa och Erika var historia nu.

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att röja mitt skrivbord. Det hade faktisk risat till sig de här veckorna. Jag hade precis blivit klar när Sven kom förbi.

"Du ser mycket gladare ut idag. Glöm nu inte blomman till din blomsterflicka."

"Inte en chans. Idag vet jag vad jag ska göra", sa jag och kände en spänd förväntan i kroppen.

"Du får hälsa och tacka för buketterna, Gunvor har börjat prata så vänligt med mig igen."

"Vad var det som hände med blommorna förra året?" frågade jag retfullt, kunde inte låta bli att retas lite med honom även om jag visste vad som hade hänt.

"Ett litet missförstånd bara", sa Sven och försvann hastigt när jag skrattade åt honom.

Jag hann gå igenom en massa mejl men i god tid innan fikat gick jag ner till plan 1. Erika delade rum med Monika och i korridoren på väg mot dem såg jag att det lilla mötesrummet tvärs över korridoren var ledigt.

I dörröppningen stannade jag och tog ett djupt andetag för att få det mod jag så innerligt behövde inför det jag skulle behöva göra. Något jag borde ha gjort redan igår.

"Erika, jag skulle behöva prata med dig, ... privat", sa jag så båda tjejerna vände upp blicken mot mig.

Erika strök en hårslinga ur ansiktet och reste sig sakta ur stolen. Monika lutade sig bakåt i sin stol och log ett nyfiket leende.

"Så gärna Magnus."

Erika var som vanligt väldigt attraktiv, tajta svarta jeans som satt åt på de rätta ställena. Åtsmitande grå tröja med hög krage och svarta pumps med lagom klack.

Vi gick mot sammanträdesrummet där jag höll upp dörren och hon gick in före mig. När jag vände mig om efter att ha stängt dörren hade hon kommit väldigt nära.

"Du menar väl inte att vi ska göra det här och nu, fast jag vet att jag kan få dig att glömma Lovisa", viskade Erika så förföriskt att jag glömde för en sekund vad jag ville prata med henne om.