Alla krossade hjärtans dag

Torsdag 7 februari

Besök av mäklare - Magnus

Strax efter lunch ringde Elin, mäklaren, och undrade ifall hon kunde se på lägenheten idag klockan fem.

Jag kunde ju gå vid fyra utan problem, vi hade flextid och jag låg alltid plus men det gick inte att släppa in någon i lägenheten som den såg ut nu. Jag gick snabbt bort till Svens rum.

"Jag skulle behöva ta ut lite flex utanför ramarna, det dök plötsligt upp något", sa jag till Sven som tittade upp från några papper.

"Du kan själv avgöra i fall du kan vara borta. Går det så gör det. Har det hänt något allvarligt?"

"Nja, det är en mäklare som ska titta på lägenheten och hon kunde just i dag."

"Åh, ska ni ha nåt större, är det tillökning på gång?"

Fan vad det sved. Sven ville ju bara väl men jag var inte redo att gråta på hans axel ännu. Och det betydde ju att han nog skojat om Erika och firmafesten.

"Ja, vi får se", sa jag och gick hastigt tillbaka till mitt rum.

Jag var tvungen att lugna mig någon minut innan jag vågade riskera någon som skulle se hur desperat jag var. Jag ville inte prata om det med någon här på jobbet. Alla skulle bara komma med helt ärliga försök att muntra upp mig men jag behövde absolut inga snälla ord. Jag behövde flytta till en annan planet och aldrig bli påmind om Lovisa.

Jag kollade upp att det inte fanns något akut i support mejlen och gav mig iväg hemåt. Tre timmar har jag på mig, tänkte jag när jag klev in i hallen. Alla lampor var tända så jag inte skulle känna mig ensam när jag kom hem. Patetisk, vad ska grannarna tänka, det var fortfarande ljust ute.

Man såg det lilla berget av tomma pizzakartonger redan när man öppnade ytterdörren. Jag behövde verkligen krypa ner i det där hålet fram till i vår eller nästa vår. Hur kunde det ha blivit såhär? Det var som om jag hade tappat det totalt. Men nu skulle det bli ändring på det!

Två gånger ner till soprummet. Nya lakan i sängen. Dammsugarpåsen blev full och maskinen började pipa men jag hittade inga nya påsar. Antingen fanns det inga eller så visste jag inte var de brukade vara. Lovisa hade vetat, såklart att hon hade, men jag fick ta det sista dammet med varnings-pipet på.

Hur gör man med mäklare? Jag skulle hinna ner till affären och fixa lite kaffebröd. Man bjöd väl på kaffe?

Jag hällde upp vatten i bryggaren och fyllde filtret med kaffe. Så var det bara att trycka på knappen om det blev läge för det. Jag hade verkligen ingen aning men det skulle väl visa sig.

Klockan var kanske en minut över fem när det ringde på dörren. Hon såg väldigt professionell ut, precis som sist. Dräkt och håret i knut. Skor med klack men inte så höga. Hon hade en laptop med sig som hon slog upp och startade på köksbordet. Hon plockade upp ett stort måttband ur väskan.

"Ska vi mäta lite då?"

Hon hade gjort det många gånger förut, och programmet som hon använde verkade väldigt smidigt. Hon fyllde i en massa mått och bara när det var lite längre avstånd behövde jag hjälpa till att hålla i änden av måttbandet.

Det tog inte mer än en kvart. Hon visade på skärmen. Där fanns nu en planritning med utmärkta fönster och dörrar. Sen började hon fota med en rätt avancerad systemkamera på ett stativ. Man var verkligen alltiallo som mäklare, tänkte jag och försökte hålla mig undan så gott det gick.

"Nu tror jag att jag har allt jag behöver, då är det bara för dig att skriva under lite papper så kan vi dra igång försäljningen. Jag har allt klart på kontoret så det är bara att komma förbi så snart som möjligt. Är jag inte på plats så ordnar min assistent med allt, känns det okej?" sa hon tillslut och jag andades ut.