Alla krossade hjärtans dag

Måndag 4 februari

Koffeinkaos - Johanna

Jag har aldrig förstått mig på människor som sa att de hatade måndagar. Nuförtiden jublade jag så fort väckarklockan ringde. Okej, det var kanske att ta i men jag hade inget emot att gå till jobbet. Det var betydligt roligare att vara där och göra något jag älskade än att bara ligga hemma och stirra i taket.

Ett och ett halvt år har jag bott i den här lägenheten. Den var inte stor och inte speciellt fin men den funkade. Jag hade inte haft så mycket till val efter det att Jonas lämnat mig. Vi hade bott i en svindyr nyrenoverad trea med utsikt över parken och Jonas hade stått för det mesta. Inte i min vildaste fantasi skulle jag ha klarat av att bo kvar där utan att gå i personlig konkurs. Nu hade bara mina känslor gått i personlig konkurs. Så, jag hade fått flytta hem till mamma och pappa ett tag innan jag fick den här lägenheten.

Jag slängde benen över sängkanten och sträckte på mig. Jag skulle inte tänka på Jonas, det var bara för att den där satans alla hjärtans dag närmade sig och jag hatade det, hatade att jag ens tänkte på honom -mitt ex, efter två år.

Någon gång när jag har råd kanske jag skulle köpa mig en lägenhet, gärna en äldre med högt i tak och kaminer i varje rum. Ha! Eller hur? Men drömma kunde man alltid, bara det att jag skulle nog behöva jobba i hundrafemtio år för att ha råd med en sådan lägenhet.

Jag drog på mig morgonrocken och gick med långsamma steg ut till köket. Inte det bästa rummet om vi säger så. Litet kök med ännu mindre plats för något annat. Jag ställde mig på tå när jag öppnade skåpet och såg till min fasa att allt kaffe var slut. Just det Johanna, det var ju det som du skulle köpa!

Det var inte långt till Pressbyrån från jobbet men betala typ femtio spänn för en kaffe? Vem fan gjorde det? Killen du krockade med, sa mitt undermedvetna så jag ryckte till. Varför kom jag att tänka på honom just nu? Jag visste ju inte ens vem han var och jag skulle förmodligen aldrig se honom igen.

När jag tänkte tillbaka försökte jag se mannen framför mig, var han mörk? Ljus? Ingen aning. Var han äldre eller mer i min ålder? Ingen aning. Hur mycket jag än försökte minnas kunde jag inte få en klar bild i huvudet, hela alltet hade hänt så fort att jag inte hunnit lägga något på minnet. Inte för att det spelade någon roll men ändå, jag var inte intresserad av män. Inte längre åtminstone. Och definitivt inte intresserad av en man jag varken visste vem det var eller hur han såg ut.

Jag skakade lätt på huvudet och smällde igen skåpet. Kaffe från Pressbyrån fick det i alla fall bli, ett undantag bara idag. Utan kaffe skulle jag aldrig överleva morgonens leveranser som jag skulle ta emot. Inte det roligaste med att vara florist men någon måste ju göra det.

När jag klätt på mig satte jag upp håret i en slarvig knut och la ner mobilen och nycklarna i väskan. Jag sneglade på klockan i hallen, det var en timme tills jag skulle börja men det var lika bra att gå nu, kaffesuget fick det nästan att darra i kroppen. Kanske ett tecken på att det var dags dra ner på koffeinintaget. Men det fick jag fundera på en annan gång. Nu behövde jag verkligen kaffe.

Det hade blivit rätt ljust ute fast klockan inte var mer än strax efter sju på morgonen. Den vita snön gjorde kanske sitt, inte för att jag var någon vintermänniska men det var något drömskt över den vitklädda backen som alltid lyste upp i vintermörkret.

Väl framme vid Pressbyrån stod folk redan i kö när jag klev in i butiken. Kanske var det så att jag var den enda som inte köpte kaffe på morgnarna? Det verkade nästan så. Jag borstade bort lite snö från jackan och ställde mig i kön, precis som alla andra.

När det bara var en person framför mig öppnade jag väskan och rotade runt. Det var nära att jag hällde ur väskan på golvet när frustrationen sköt genom kroppen.