Alla krossade hjärtans dag

Lördag 9 februari

Ångest - Magnus

Jag vaknade med lätt huvudvärk. Det kunde ha varit mycket värre men jag hade inte druckit så mycket igår. Det var kolsvart ute, 06:10 stod det på väckarklockan. Den skulle inte ringa förrän måndag morgon. Jag visste att det var nästan lönlöst att försöka somna om. Lätt-bakis kunde man säga. En drink, två glas vin, en konjak och en öl i baren. Jag hade druckit mycket mer många gånger tidigare och kände såväl igen herr Ågren. Ångesten av att ha varit så berusad att man inte minns om man gjort något riktigt jävla dumt. Jag hade inte gjort något dumt på det sättet igår, men känslan var likadan. Jag hade inte haft kontroll. Jag skulle inte ha låtit Erika släpa med mig på dansgolvet.

Det kunde inte komma något gott av det. Innan jag visste vad som kunde hjälpa mig från tomheten, avsaknaden av Lovisa skulle jag ändå bara famla vilset.

Jag skulle inte ha kysst henne på det där sätter. Och hennes rumpa under paletterna var alldeles äkta. Jag kunde ju ljuga och säga att det var Erika som trängt sig på men det var inte sant. Jag ville nog, jag ville så gärna. Jag hade reagerat på hennes flört vid matbordet på precis det sätt som var meningen med den sortens flört. En liten påminnelse om vad som komma ska. Ett löfte och en försmak. Och jag hade spelat med i spelet. När vi stod där på dansgolvet hade min kropp reagerat minst lika starkt som någonsin med Lovisa, kanske starkare. Jag gillade Erika, vi hade en bra relation på jobbet. Hon var rolig och smart. Vi kunde käfta och skratta. Det hade säkert varit intensivt att smaka på hela henne med händer och mun.

Kanske med tiden fanns det möjligheter. Det var bara någon del av mig som backade ur. Kanske var det Lovisa ändå. Jag hade aldrig fuskat med någon annan under tiden jag varit med henne. Kanske ville jag vara trogen mot Lovisa fast det inte var något mellan oss längre. Var det ett sätt att hålla dörren öppen för henne att komma tillbaka eller var jag bara rädd att kanske aldrig få någon som Lovisa igen?

Och nu hade jag kanske bränt möjligheterna med Erika. Fast jag visste inte om jag egentligen var besviken eller lättad över den saken. Om hon bara inte varit så jävla på. Om vi bara suttit och snackat i baren och jag hade bjudit ut henne på middag i veckan. Fan vad dåligt jag hade skött det.

Ola hette han, Lovisas nya. Självklart hade jag kollat på fejan, och visst, följde man länkar så hittade man honom. Och tittade man hos henne så var jag borta. Vår greklandssemester verkade inte ha funnits. Jag skämdes nästan för att ha varit så nyfiken och snokat.

Klockan var 06:30. Lika bra att kliva upp. Jag satte mig på Lovisas plats vid köksbordet. Kanske det skulle kännas lite bättre än att varje morgon titta mot den tomma plats där hon brukade sitta. Nu såg man i stället diskbänken.

Vattnet kokade och jag lade en tepåse i en stor mugg och hällde på vattnet. Brödskivor i rosten. Sedan fick tepåsen dra tills bröden ploppade ur brödrosten. Det brukade vara lagom. Annars var det inte mycket som var lagom.

Hur fan skulle jag göra. Vänta och hoppas på Lovisa? Hoppa i säng med Erika? Skaffa en bok om blommor så jag kunde säga någonting relevant om jag träffade Johanna.

Tänk om jag träffat Johanna innan det tog slut med Lovisa? På den tiden när jag faktiskt kunde prata och skratta med folk. Det var ju den Magnus jag ville att Johanna skulle se. Fast då hade jag ju Lovisa så då hade jag väl inte varit intresserad. Eller hade jag det? Hade jag kunnat hitta någon annan som Lovisa hade gjort?

Innerst inne så visste jag att om bara Erika varit lite mindre ivrig om vi dansat några minuter kind emot kind och hon viskat ömma ord i mitt öra så hade jag inte vaknat ensam den här morgonen och allt hade varit annorlunda. Fast hade det varit bra annorlunda? tänkte jag med en suck. Tänk om det hade varit Johanna jag dansat så där med, hade jag backat då? Jag ville säga ja men allt inom mig skrek nej.