Alla krossade hjärtans dag

Söndag 3 februari

Välja rätt - Magnus

Jag hade inte alls tänkt igenom det här med att flytta. Inte förrän Elin tagit upp saken hade det gått upp för mig. Man måste ju flytta till nåt, inte bara från det som påminde om Lovisa. Hon måste tycka jag var galen. Ingen aning om var jag ville bo, inga papper på lägenheten bara stövla in och be om hjälp att bli av med en lägenhet.

Fast hon var kanske van vid nötskal som jag.

Elin hade i alla fall lugnt och metodiskt plockat fram en karta och förklarat i stora drag var det fanns lägenheter till salu om man hade så bråttom som jag verkade ha. Sedan hade hon någon slags checklista som hon gick igenom. Hon fråga en massa saker. Behov av bussar, skolor, dagis, rekreationsmöjligheter. Kunde jag tänka mig en bostad utan hiss? Hur stor lägenhet?

Den där listan passade kanske den normale kunden men hade de ingen lista för oss? Vi som bara ville bort!

När jag lämnade mäklaren fick jag i alla fall med mig en karta där Elin markerat två områden som hon trodde skulle passa mig. Hur klart och tydligt som helst med överstrykningspenna. Det var nästan så jag frågade vilken som låg längst bort ifrån den jag bodde i nu. Men det hade väl varit för mycket.

Söndag förmiddag borde vara lugnt, tänkte jag. 'Librolund' hette ett område som delvis liknade området jag bodde i. Lite äldre hus men nästan bara bostäder. Lite långt till butiker och restauranger men hyfsat nära jobbet. Sedan ett nyare område 'Backlandet'.

Jag hade några adresser till lägenheter som var på gång. Jag kunde inte titta på själva lägenheten men Elin tyckte att jag skulle gå runt i området och känna efter ifall jag kunde tänka mig att bo där.

Jag skulle ta Librolund idag men det där med att känna var jag tveksam till. Just nu kändes ingenting varken viktigt eller rätt.

Jag tänkte kombinera med att få lite löpträning. Jag kände mig i dålig form. Dåligt med träning på flera veckor och alldeles för mycket pizza. Det tog en stund att hitta alla prylar i lägenheten. Jag hade inte städat eller plockat på länge och toppluvan var försvunnen men till sist kunde jag ge mig iväg.

Tre kilometer dit och tre tillbaka. Sen kunde jag ju springa runt i området. Jag hade mobilen på armen för att lyssna på musik och hade lagt in adresser på google maps så det skulle bli lätt att hitta.

Jag gillade att springa i stan. Söndag morgon var det inte mycket trafik och lite folk ute. Jag sprang och tittade på gatunamnen allteftersom. Torkelsgatan skulle jag till. Men det var många namn som passerade. Fan tänkte jag. Vad hade det stått för adress på det där 'Jag har flyttat' kortet jag fått från Lovisa. Jag kom inte ihåg alls. Det kändes plötsligt helt värdelöst att kolla på ett område när man inte visste ifall Lovisa bodde i närheten. Jag pallade inte tanken att behöva möta henne.

Skit samma, det fick bli en rejäl motionsrunda i stället. Jag ökade takten och brydde mig inte om att försöka känna alls. När jag kom in i zonen så blev det alldeles tomt i skallen ändå. Det kändes verkligen bra att springa igen.

På hemvägen sprang jag en omväg bara för att kunna stanna utanför blomsteraffären som naturligtvis var stängd men jag stannade och tittade på alla hjärtan i skyltfönstret. Idag var det lite lättare än när jag kommit från mäklaren. Nu tänkte jag inte bara på allt vi haft Lovisa och jag. Där borta till vänster om kassan hade hon stått. Mitt lite dåliga samvete. En dag skulle jag be Johanna om ursäkt. Det var inte hennes fel att jag varit så stressad för att komma bort från Lovisa.

***

Barnbarn och lasagne - Johanna

Söndag i vår familj betydde söndagsmiddag hos mina föräldrar. Det hade blivit till en tradition sedan jag och mina två storasystrar flyttat hemifrån. Jag vet att vi mest gjorde det för att mamma och pappa saknade att ha oss hemma och helt ärligt tackade man inte nej till att bli bjuden på mat.

Det fanns egentligen bara en nackdel med dessa middagar. Tjat, tjat och åter tjat om att jag borde träffa någon. Johanna, du är faktiskt tjugosju år. Johanna, det var två år sedan det tog slut med Jonas. Johanna, varför har du inte träffat någon än? Du kan inte deppa hur länge som helst raring. Johanna, vill inte du ge din mamma barnbarn?

Med en djup suck svängde jag upp till huset men blev sittande kvar i bilen. Om jag så mycket som hörde ett ord om att jag borde träffa någon och börja producera massa barnbarn så skulle jag åka härifrån. Inte ens en gratis middag var värt det.

Jag steg ur bilen och drog ena handen genom håret innan jag smällde igen bildörren. När jag blickade upp längs det stora tvåvåningshuset kände jag hur värmen spred sig i bröstet. Visst att mamma var som hon var men det här var mitt hem, det här huset och den här platsen skulle alltid vara hemma för mig.

Jag gick runt bilen och öppnade passagerardörren och plockade ut en kruka med en stor orkidé. En av mammas nyfunna hobbys. Med krukan i famnen gick jag längs den stenklädda entrégången och ju närmare ytterdörren jag kom desto högre hördes ljuden där inifrån. Hur kunde mamma tjata om fler barnbarn när mina systrar redan producerat ett helt fotbollslag?

Med en lätt huvudskakning klev jag in i kaoset och var nära att krocka med Nova, min ena systers dotter som precis fyllt fyra år.

"Moster!" skrek Nova och klamrade sig fast runt mina ben.

"Hej gumman, akta så jag inte tappar krukan i huvudet på dig", sa jag retfullt och låtsades tappa den så Nova tjöt så högt att jag trodde att glaskrukan skulle spricka. Som sagt, fler barnbarn mamma? Seriöst?

"Hej syrran", sa Hanna, som var min äldsta syster och stolt mamma till den gallskrikande Nova.

"Finns det ingen av-knapp på odjuren?" frågade jag och räckte ut tungan till Nova som hade bytt mina ben mot Hannas när hon började skratta.

"Den dagen du får egna barn kommer du att förstå", sa Hanna med ett flin så jag himlade med ögonen.

Hur länge tog det innan tjatet om ungar kom upp? Två minuter? Det kanske var lika bra att behålla skorna och jackan på om det skulle fortsätta så här.

"Hej raring! Åh, vad har du där?" frågade mamma som kom ut till hallen med ett stort leende på läpparna. Det här var helt klart veckans bästa dag för henne.

"Orkidé, vi fick in en ny sort i onsdags så jag tänkte att du ska få testa om du kan hålla den vid liv", sa jag och räckte henne krukan.

"Tack, den är helt fantastisk", sa mamma lyriskt och gick iväg med krukan.

Jag andades ut en djupt suck och sneglade på Hanna som bara skrattade innan hon följde efter mamma ut till köket med Nova fortfarande dinglande kring benen. Seriöst, hur orkade de?

När jag tagit av mig skorna och jackan gick jag raka spåret till vardagsrummet och precis som jag hoppats på satt pappa där i sin favoritfåtölj med läsglasögonen på nästippen.

"Hej pappa", sa jag mjukt och kysste honom på kinden innan jag satte mig i soffan.

"Hej min blomma, hur går det på jobbet? Jag förstår att du gett mamma något vackert, så som hon kvittrar", sa pappa så jag skrattade till.

"En ny orkidé och jobbet går bra, mycket att göra du vet."

"Ja, det är väl den tiden på året", sa pappa lugnt och la läsglasögonen på bordet.

Jag kände hur det stramade åt i bröstet så jag blev tvungen att harkla mig. Ja, det var den tiden på året jag hatade mest av allt.

"Maten är klar!" hördes rop från köket så jag tog ett djupt andetag och reste mig upp, lika bra det, varken alla hjärtans dag eller mitt ex Jonas var något jag ville prata om.

"Vet du vad mamma bjuder på?" frågade jag istället så pappa skrattade till.

"Om jag känner din mamma rätt, och det hoppas jag att jag gör efter fyrtio år, så har hon lagat lasagne."

Jag skakade lätt på huvudet men kunde inte hejda leendet som letade sig fram. Visst att det kanske skulle bli tjat om barnbarn eller mitt kärleksliv men en middag med lasagne, då var det fan värt det ändå.