Sunflower

2.7

                                    Lögn.
.............................................................................

Johanna kommer och hämtar mig kvart över 6. Usch, på tok för tidigt för mig.

"Hej zombie!" Säger Johanna och flinar när jag sjunker ihop i framsätet bredvid henne.

"Mmmm.." mumlar jag och spänner fast mig.

"Okej, nu är det allvar. Vad i helvete är det för bild som typ hela världen har sett?!" Säger hon och tittar strängt på mig.

"Det var inte jag, det var Mason!!! Jag var ensam på stan och så kom idioten fram till mig och en paparazzi var där också, det har inte frivilligt!" Utbrister jag irriterat och suckar högt.

"Vad har han sagt då?" Frågar Johanna.

"Vem?"

"Cole, pucko."

"Inget. Jag har skickat typ 1000 sms och ringt 100 gånger utan att han svarat." mumlar jag och tar upp mobilen ur fickan för att vara säker. Han kanske har svarat nu? Såklart han inte har.

"Fast han borde ju förstå att du inte gjorde det frivilligt, han är ju inte dum direkt." Säger Johanna och startar motorn.

"Om det hade varit han på bilden har jag inte varit så säker på det."

Jag suckar högt och lutar mig tillbaka i sätet. Johanna startar radion och musiken börjar spelas på låg nivå. Jag uppfattar inte vilken sång det är. Johanna muttrar något ohörbart och höjer volymen.
Självklart är det Sunflower som spelas. Wow, den spelas verkligen hela tiden. Är det verkligen så bra?

Jag öppnar ögonen och lutar mig fram mot radion. Jag byter kanal, och en sorglig låt börjar spelas. Toppen, det gjorde mig inte direkt på bättre humör. Men det är bättre än att lyssna på Sunflower, för då börjar ja tänka på Cole. Det gör jag nu med. Skitsamma, nu måste jag fokusera innan matchen.

Vi kommer fram till planen några minuter för sent, för att Johanna körde fel. Under tiden satt vi och lyssnade på reklam om städprylar och att det är rea på täckbyxor och dunjackor. När vi helt andfådda kommer fram till vårt omklädningsrum är hela laget samlat och mitt i ett taktiksnack. Alla ser med irriterade blickar på oss, men jag ser också att de flesta ser väldigt trötta ut. Den enda som inte ser ett dugg trött ut är Gina, såklart. Fast det kanske beror på att hon har sminkat sig överdrivet mycket. Jag kan inte låta bli att fnissa åt henne, men slutar direkt när vår tränare blänger på oss.

"Vart fan har ni hållit hus då, samlingen började för en kvart sen! Det är märkligt, men de senaste gångerna har ni 2 kommit sent till nästan ALLA träningar vi har haft, någon förklaring kanske?"

Jag och Johanna tittar besvärat på varandra. Det är helt tyst i rummet, och alla tittar på oss. Johanna sparkar till mitt ben svagt för att visa att jag ska svara. Jag letar desperat i huvudet efter en bra ursäkt, men kommer inte på någon. Jag trampar nervöst med fötterna medans vår Coach höjer på ett ögonbryn mot mig.

"Nå?"

"Kanske för att..." Mumlar jag och tittar försiktigt mot honom.

"Kanske för att vad?" Frågar han irriterat och blänger mot mig. Bakom honom ser jag Gina stå med armarna i kors och flinar överlägset mot mig.

"För att vi har bättre saker för oss?!" Utbrister jag och blänger mot Gina. Vad har jag gjort henne egentligen?

Det är ännu tystare än innan, utom Johanna som fnissar hysteriskt bredvid mig och försöker dölja det genom att hosta. Jag trampar henne på tårna för att hon ska sluta.

"Det är bäst för er 2 att ni spelar bra idag, för annars får ni söka till ett nytt fotbollslag!"

Vi nickar hysteriskt som en person innan vi knäpptysta lyssnar på hans taktiksnack och tar på benskydden. Vi joggar ut på planen och börjar värma upp. Jag gäspar högt då och då. Det känns som att jag är en sengångare. Dåligt tajmat med tanke på att vi blir utslängda ur laget om vi inte gör typ 7 mål var. Ironiskt nog är det är det Johannas farfar som äger laget, så egentligen kan han inte slänga ut oss.

Coachen kastar ut bollar på planen. Johanna joggar iväg för att hämta en medans jag sätter mig ner och börjar stretcha. Samtidigt kollar jag diskret mot det andra laget. Dom kommer från en annan del av LA, som är fattigare.
Alla tjejerna är läskigt stora och muskulösa. Den kortaste av dom är ett huvud längre än mig.

Johanna kommer tillbaka och vi börjar passa varandra, innan vi ansluter oss till resten av laget som står på led och skjuter på vår målvakt.

Vi värmer upp tills domaren blåser. Jag tar en boll och joggar av planen. Jag ska komma in i andra halvlek. Jag tycker att jag borde fått lite mer sovmorgon för det, men icke san icke.
"Om alla kommer olika tider är vi inte ett lag!" Hör jag coachens röst i huvudet säga.

Domaren blåser i pipan igen och matchen börjar. Jag tittar nervöst på. Dom där tjejerna är läskiga. På bara några sekunder har jag gått från att känna mig som en zombie till att känna mig mordhotad. Fast deras tränare är nästan värre än spelarna. Han har långt, stripigt hår, en spetsig näsa, kattliknande ögon och blev hy. Jag får gåshud när jag ser på honom. Han ser ut som en vampyr.

Jag slutar titta på deras lag och börjar titta mot publiken istället. Jag känner igen pappa i sin blågråa kostym, Johannas farfar i rullstol. Jag tittar vidare. En bit bort står Ginas mamma, hon också med flera ton smink. Sådan mor sådan dotter.
Jag suckar besviket när jag gått igenom alla åskådare utan att känna igen någon mer. Han är inte här. Men vad hade jag väntat mig egentligen?