Sunflower

2.8

    Men vad hade jag väntat mig egentligen?
.............................................................................

Vi ligger under med 1-0 när domaren blåser i pipan och första halvleken är spelad. Var coach ser rätt så arg ut när laget samlas runt honom för ett taktiksnack.
Trots att jag inte har spelat någonting är min vattenflaska nästan tom. Jag är extremt nervös och när jag är nervös brukar jag bli hungrig och törstig.

"Okej, vi måste spela bättre!" Skriker vår tränare argt. Jag suckar tyst och fortsätter att dricka slut på allt vatten. 

Ett muller hörs och regnet börjar ösa ner. Alla klagar tyst och sänker blicken mot marken för att inte få vatten i ögonen. Ett muller hörs igen och jag ser hur blixten slår ner långt borta. Hoppas jag iallafall.

Tränarna tar självklart på sig regnjackor, medans vi spelare får stå och frysa ihjäl.

"Summer, du byter med Gina," säger vår coach och räcker en tjock filt till Gina. Jag blänger på henne, jag hade velat ha den där filten. Istället får jag springa runt i t-stort och shorts med en idiotisk boll och tackla ner folk.

Jag och Johanna joggar ut på planen och gör några indianhopp innan vi ägnar resten av pausen åt att försöka lyssna på andra lagets taktiksnack, utan någon framgång.

"Dom är gigantiska, så försök inte satt tackla ner dom."

"Tror du jag har en chans eller?"
Hittar jag och försöker få tillbaka värmen i kroppen.

Johanna skakar på huvudet och flinar.
"Nej, men man vet aldrig vad du kan hitta på."

"Jag himlar med ögonen.
"Säg en sak jag gjort som ingen förväntade sig!"

Johanna suckar och använder fingrarna för att räkna.

"När du kastade en tårta i rektorns ansikte i 2:an, när du gick fram till en främling och bad om hans telefonnummer, när du lade en orm i din mammas säng på första april, när du..."

"Okej, det räcker!" Utbrister jag. "Jag sa faktiskt bara en sak, och jag var 10 år när jag lade den där ormen i mammas säng."

Johanna skrattar och knuffar till mig löst.

"Du fattar poängen."

"Jaja," muttrar jag samtidigt som domaren blåser i pipan och det är dags för match igen. Jag ställer mig på min plats och gör mig beredd på att springa. Mina ben känns som okokt spaghetti när jag får bollen från Emma. I långsam takt börjar mina ben jobba och jag lyckas förflytta mig några meter. Jag hackar tänder av kylan. Varför stannade jag inte hemma?

Vi förlorade matchen, men vår coach lät oss stanna lvar i laget eftersom vi spelade så "bra".
Egentligen kunde vi struntat i att komma, han skulle inte haft mage att sparka oss ändå.

När vi hoppar in i Johannas bil efteråt är vi helt genomblöta och iskalla. Johanna lyckades leta fram två handdukar i bakluckan, som vi torkat oss med och sitter på för att inte blöta ner så mycket i bilen.

"Aja, vi leder ändå stort över dom i totalen, så det gör inget att vi förlorade." Säger Johanna och lutar sig tillbaka i sätet.

"Just nu kan jag inte bry mig mindre," muttrar jag. "Den där dumma talkshowen om mammas realityserie är på måndag, och när jag kommer hem så kommer det vara en massa stylister där som redan ska börja fixa mig! Jag menar, jag ör väl inte så ful att det tar 2 dagar att fixa mig?!"

"Mammor är sånna, dom tror att allt blir bättre om saker är planerade. Skit i vad hon säger och trotsa henne live på scen, det hade jag lätt velat se."

Jag tittar konstigt på henne.
"Vad menar du?"

"Du klagar alltid på att hon inte lyssnar på dig, så sluts lyssna på henne då. Säg saker hon inte vill att du ska säga, typ att hon alltid har morgonrock på sig till lunchdags," säger Johanna och flinar.

Jag skakar på huvudet. Trotsar jag mamma slutar det met att jag hamnar på gatan och blir arvlös.

"Det kommer jag aldrig att kunna göra." Suckar jag.

"Det har du redan. Du har ju ljugit för dina föräldrar flera gången, och gjort slut med Mason mot hennes vilja. Det är inte direkt svårt, det är bara att sluta tänka."

Sluta tänka. Det är typiskt Johanna. På något sätt lyckas hon alltid att sluta tänka när hon inte vill. Önskar att jag var sån, då hade jag tagit alla pappas pengar och åkt till Hawaii.

Men hur ska jag kunna gå emot dom nu. Jag kan inte vägra följa med, det är för grovt. Då kommer dom straffa mig genom att förgifta mig eller något.
Ska jag berätta om Mason? Det kan faktisk funka. Även om showen handlar om mamma brukar dom alltid ställa frågor om mig och mitt liv. Om Cole kollar kanske han börjar lyssna på mig också. Fast varför skulle han kolla?
Men det kanske hamnar i tidningen, och då skulle han definitivt se det.
Jag ska göra det.